cupcake carny

Now it's raining and it's pouring, on the pillaging and goring

2012-01-30T23:20:00.000+01:00

27. Something you made

Jag målar och jag målar oftast utan att någon har beställt det. Sen sätter jag upp det på väggen och där får det hänga tills jag tröttnat på det. Här är en av väggarna i vardagsrummet. Eftersom jag är allergisk mot symmetri så hänger tavlorna i olika höjd och så oplanerat för jämvikt som jag kunde komma på utan att anstränga mig allt för mycket. Vill du se fler så finns det en hel drös målningar här!

(Nästa år, om jag gör ett sånt här ett-foto-om-dagen igen, så kommer jag kunna knäppa en bild på min första skönlitterära bok. Något jag gjort, helt själv. Tänk... det känns knappt som om det kommer ske på riktigt, men det kommer det och det är bara... fantastiskt. Sådär att jag inte alls kan beskriva känslan, men tänk när jag kommer kunna hålla min bok i min hand... Ojoj.)

This one's for the balcony, and this one's for the floor

2012-01-29T23:04:00.000+01:00

24. Guilty pleasure

Alla som känner mig vet att det enda jag kan lägga upp till det här är Cola light... Jag är extremt beroende av cola. Dels eftersom jag inte dricker kaffe, men ändå behöver få i mig mitt koffein, dels eftersom när man har diabetes och ätit något så reagerar ens slemhinnor i halsen på sockret/kolhydraterna i det man just åt, och blir lite mer slemmiga. Typ som när man druckit mjölk. Det känns sådär och vatten får inte bort det, däremot får kolsyra det! Och den enda goda dryck som är kolsyrad och utan socker är: Cola! Eller, det var Cola, nu har de ändrat receptet på Coca-Cola light, så det bara smakar brunt vatten. Så, nu är Pepsi Max mitt nya knark.

Jag har tänkt på hur mycket pengar jag egentligen lägger på Pepsi, och om jag borde vänja mig av med mitt beroende. Men sen tänkte jag att "ja, jag kommer ju få massor av pengar över om jag inte köper en massa Pepsi, men vad ska jag köpa för dem som kommer att ge mig lika stor glädje och tillfredsställelse flera gånger varje dag som mina glas med Pepsi gör?" Nej, just det: inget. Så då kan jag lika gärna lägga mina pengar på det som ger min vardag guldkant! Ha! Rationalisering ftw. Dessutom så är det ju ett oskyldigt beroende/guilty pleasure, jag knarkar inte, jag feströker nån gång, jag går på fest och dricker mig full rätt sällan så... jag måste ju ha nåt!

(Nu har jag dessutom hittat en tandkräm som är till för folk som dricker läsk, wooo!, så nu kanske inte min tandläkare hatar mig lika mycket och min tandsamvete kan lugna ner sig lite)

The tail will be my own, in the colosseum tonight

2012-01-28T22:53:00.000+01:00

23. Something old

Den här jordgloben fick jag ärva från Farmor och Farfar. Den stod i min pappas gamla pojkrum, vilket jag tog över när jag började sova hos farmor och farfar, och det gjorde jag väldigt ofta eftersom de bodde grannar med min familj... alltså, vägg-i-vägg-grannar. När jag var liten och inte kunde somna på kvällen, för jag var mörkrädd, så brukade farmor tända jordgloben. Den gav ifrån sig ett sånt mysigt och monsterfördrivande varmt gult sken att jag kunde somna i lugnt och ro. Nu står den i vardagsrumsfönstret och sprider sitt hemtrevliga gula ljus om kvällarna. Förutom det så sprider den gammaldags information om världens alla länder som en gång var, men som inte finns längre. Vissa har bara bytt namn, andra har blivit nya länder. Jag vet faktiskt inte när den är tillverkad, eller vem som köpte den och var. Det går säkert att lista ut mer eller mindre med hjälp av ländernas olika namn och existens, men det är något för en regnig dag, än har jag inte rotat i det.

Bonuskatt i ses svassande bakgrunden.

2012-01-27T22:43:00.001+01:00

22. Your shoes

Här är mina vinterskor. De sitter på mina fötter - vilka jag dinglar med vid den gamla sågen i Mångberg. Det var enormt mycket is den vintern. Hela kvarnen var som ett stort isslott! (Här finns lite fler bilder). Jag gillar de här stövlarna, de har någon form av inbyggda damasker, vilket både är fint och praktiskt eftersom man inte blir blöt om fötterna. Och så är de såklart i fuskäder och fuskmocka, vilket också är en bra sak.

Squeezes grape juice On a torrid bloody kiss

2012-01-26T22:31:00.001+01:00

21. Reflection

Bokstavligt tolkat. Det är ett av fönstren på den övergivna fäboden vid sjön i Mångberg. Min favoritfäbod. Jag tycker om att gå runt där och fota och titta in genom fönstren och känna på det soltorkade, nästan svarta och vassa träet som husen är timrade med. Leta fågelbon, titta på gammalt klotter från 1800-talet och fundera på vilka som bott i husen. Vad de har använt de olika bodarna till... gå runt och dagdrömma om husen helt enkelt. Och fota dem.

Laramer is teeming, with that undulating beat

2012-01-25T21:33:00.000+01:00

20. Someone you love

Den här bilden är tagen bara några veckor efter att jag träffade Anton för första gången, han ser så sjukt ung ut! Han var visserligen bara nyss fyllda 20 år när vi träffades, och jag 22, en eftermiddag i början av augusti, på String. Jag var på dåligt humör, osminkad, med fett hår och ätandes en briostmacka (därför också troligtvis med ost och fett runt hela munnen, japp man är väl en fräsch tjej™) och Anton stormade in för att prata med Martin, som jag fikade med, bad om mitt telefonnummer, men jag blev så nervös att jag glömde bort det, och bad om hans istället. (Han har senare berättat att han trodde jag gjorde en "ring inte mig, jag ringer dig, ehm...") Sen gick vi på lägenhetsvisning ihop och efter det ut för att dricka öl på Bröderna Olssons, och det var en toppenkväll!

Han var nyinflyttad hos Pär i Årsta, inte många gator ifrån där vi bor ihop nu. Det är på Pärs balkong som jag knäppte fotot, jag minns hur jag de dagar Pär inte var hemma, i smyg gick och fantiserade om hur det skulle vara att ha en lägenhet ihop, bara jag och Anton.

And I've hawked all my yesterdays, don't try and change my tune

2012-01-24T21:07:00.002+01:00

19. Sweet

Det här är mina två favoritparfymer. De luktar båda sött fast friskt. Det är den bästa kombinationen. Sött plus tungt är vidrigt. Blommigt plus friskt är mindre vidrigt, men fortfarande inte något jag skulle vilja lukta. Jag gillar inte blomdofter... Och inte heller mysk, jag tycker det luktar gammalt kiss. (Nu har ju dock nästan alla parfymer mysk som bas, men alltid ihop med andra dofter och har man tur så är det dofter som helt plockat bort mysklukten/kisslukten) Så jag antar att jag inte följer parfymregler och har ingen "lite tyngre" kvällsdoft eller liknande vinterdoft eftersom tunga parfymer ger mig huvudvärk. Jag kör somrigt och lätt dygnet och året om, ha! Clean-parfymen luktar som nytvättade kläder som hängt ute på våren och sugit i sig doften av mineralvatten med jordgubbar, hallon, röda vinbär, lime, lingon och smultron och nyutspruckna gröna blad. D&G-parfymen är min vardagsdoft just nu och jag älskar den! Den luktar som en blåsig sommardag, när man har en picknick med mycket (frisk och ej kvalmig) frukt, typ vattenmelon, kiwi, lime och sockerdricka. Exakt så vill jag lukta!

Tarts mutter their dream hopes, the night will ordain

2012-01-23T20:57:00.000+01:00

18. Something you bought

Jag har kommit på att jag tycker mycket om smycken som är djur. Eller kanske inte är, men föreställer. Jag har ett fint matchande Cthulhu-halsband till den lilla Cthulhu-ringen, de är nog mina favoriter. Eller... jag gillar ju skalbaggarna också... och fladdermössen, som jag har en hel drös av bland smyckena. Nåväl, jag har sependerat senaste året med att bygga på min farm av smyckesdjur. Fler roliga insekter som halsband och ringar sökes! Har du bra tips så är de välkomna.

Hearts flutter and race, the moon's on the wane

2012-01-22T20:42:00.000+01:00

17. Water

Sommar i Mångberg och grodynglen är ute på bete. På mina fötter. Det är lite som Dalaversionen av sån där Thailändsk fotrengöring med små fiskar. Grodyngel fungerar på samma sätt, fast mer ineffektiva, eftersom de varken har särskilt stor mun eller enda tänder. Men de är små, geléaktiga och svarta! Sött nog! Och så äter de mygglarver, och det gör att man vill unna dem lite extra bete då de genom det kostvalet är mina favoritnyttodjur.

He threw his head back, with a mouth full of gold teeth

2012-01-21T20:31:00.000+01:00

16. Morning

Nej, jag är ingen morgonmänniska. Innan klockan 10.00 så fungerar inte min hjärna. Inte heller kroppen, jag måste äta enorma mängder frukost (trots att jag inte är hungrig på morgonen) för att få energi nog att hålla mig vaken och kunna rör mig. Dessutom så vaknar jag med den här frisyren 9 gånger av 10. Thanks you blont, tunt nordiskt hår...

I'm close to heaven, crushed at the gate

2012-01-20T03:40:00.000+01:00

15. Happiness

Att ligga och gosa med mina små katter är ren lycka. Jag tycker så mycket om dem och de tycker så mycket om mig. Här är jag nyss hemkommen från Thessaloniki och de kom båda rusande och lade sig bredvid mig i sängen och spann och kuttrade som små maskiner. Men det är inte bara att ligga och gosa med dem som är lycka, det är att alltid ha dem hemma i lägenheten, att de är med mig överallt, ligger och sover bredvid mig, går upp på morgonen med mig, åker på semester upp till fäboden med mig, ligger och tittar på tv i soffan med mig och sitter vid matbordet och håller mig sällskap när jag äter. Så tomt det vore utan dem!

And there ain't no way to stop, every time you play the red

2012-01-19T03:31:00.001+01:00

14. Something you're reading

Vertigos tredje midvinterbok: Vampyren - John William Polidori

En mycket vacker bok, som alla midvinterböckerna, i gråbrunt/naturfärgat papper och med glänsande hallonröd text. Jag har inte hunnit läsa särskilt långt in i den, så det är ännu för tidigt att kunna avgöra huruvida den är bra eller inte.

There's no prayer like desire, there's amnesia in her kiss

2012-01-18T03:16:00.000+01:00

13. In your bag

I min väska finns allt. Den är som Skalmans skal och ett svart hål i ett. Allting finns däri men inget går att hitta när man väl behöver det. Jag har allt från sprutor, läppbalsam i olika färger, nycklar, plånbok, huvudvärkstabletter, iPod, näsdukar, pennor, hårsnoddar, sladdar, oinlösta Trisslotter, reservhörlurar, sax, anteckningspapper, insulin, öronproppar, druvsocker... öh, atlantångare och lokomotiv. I dag hade jag dessutom mitt favoritnagellack där, eftersom jag varit och hälsat på Anna som varit sjuk och inte kunnat ta sig till affären för att köpa snask och chips. Sånt kan inte få fortgå, så jag kom till undsättning med chips, godis och 80-talsnagellack och vi hade 80-talsfilmmaraton med robottema. En mycket bra dag!

Like a moth mistakes a light bulb, for the moon and goes to hell

2012-01-17T03:13:00.000+01:00

12. Close-up

Den här lilla gynnaren åkte glatt runt på en jordgubbe jag planerat att äta. Han var så liten och så söt att jag blev tvungen att fota honom! Ögon på skaft är dessutom alltid ett vinnande koncept.

Oh, how we danced and we swallowed the night, for it was all ripe for dreamin

2012-01-16T03:05:00.001+01:00

11. Where you sleep

Här är den syn som jag vaknar till varje morgon: min kudde, Biggels som ligger och sover, den mjuka sänggaveln, pistagegröna väggen och mitt nattduksbord med lampan, som min mamma målat/dekorerat, på. Jag tycker mycket om den synen. Jag tycker också mycket om att sova på stormönstrade sextio-och-sjuttiotalssängkläder. (Speciellt om de är gröna.) De ger mig lugna och bra drömmar.

There's a man with a lantern, and he carries her soul

2012-01-15T02:58:00.000+01:00

10. Childhood

Det här minns jag! Farfar skjutsade mig i min säng i hans och farmors hall, det var något av det roligaste som fanns! Bästa fordonet nånsin, säng som bil. Jag blir dessutom helt varm i hjärtat när jag ser hur glad farfar såg ut, han verkar nästan tycka det var lika roligt som jag, och då var han ändå bara motorn!

She drove a camel through a needle, in this sinking board walk town

2012-01-14T02:51:00.000+01:00

9. Daily routine

Här är mitt lår, en flaska insulin och en spruta. Det är min dagliga rutin. Fyra gånger om dagen. Jag har märkt att människor tycker synd om mig för att det är så, men sprutor jag får ta på mig själv är inget jag lider av eller ens tänker på. Det är som att borsta tänderna - det är inget roligt man ser fram emot varje dag - det är bara något man måste göra och gör, utan att tänka på det. Sprutorna är det jag tycker är minst jobbigt med att ha diabetes, vore det bara att ta dem så skulle jag vara mycket glad. Nu är det ju inte så. "Men varför har du inte en sån där jätteful och klumpig och opraktisk insulinpenna, som alla andra diabetiker har?" tänker du nu. Well, de är ju så jättefula, klumpiga och opraktiska tycker jag. Sprutor är små, praktiska och fina.

With mortar, stone and chain, he broke out of every prison

2012-01-13T02:46:00.000+01:00

8. Your sky

Det här är himlen sett från min säng, ut genom sovrumsfönstret, en vårdag. Jag älskar körsbärsträden när de står i blom! Det ser inte ut som om man befinner sig i Stockholm, det känns som något taget från en Astrid Lindgrenfilm. Åh... snart är det vår igen utanför mitt fönster.

And horses and the fence posts, in the midnight look like bones

2012-01-12T02:34:00.001+01:00

7. Favourite

Min jacka är mitt absoluta favoritplagg. Jag har haft den i... jag vet inte hur många år. Många! 7 eller 8 år tror jag. Konstigt nog har den hållit över förväntan. Den har börjat tappa lite färg nu, men det går ju att färga om. Nu syns inte mina fina Tones on Tail-patch eller min DK-patch, men Bauhaus-patchen är bra fin den med. Helst av allt vill jag ha på mig den året runt, men eftersom den är väldigt tunn går det inte alls. Förutom i år, med en tjocktröja under så funkar den utmärkt i nollgradigt eller några grader kallt! Oh, teh joy of fjösig vinter!

Hill to ever more, packin' down the ladder, with hammer to the floor

2012-01-11T02:30:00.000+01:00

6. Makes you smile

Ja, det är elakt, men... KOLLA SÅ ROLIG HAN SER UT NÄR HAN ÄR BLÖT! Haha! Jag älskar när det är ewokbadardag för de ser så himla roliga ut när de är blöta (och sura) och tycker extremt synd om sig själva! Sen är det ju såklart skönt att de blir rena och fina och så... Men att ha gremlingsliknande, dyngsura djur är mycket underhållande.

Thunder that the rain makes, when the shadow tops the hill

2012-01-10T02:19:00.002+01:00

5. Something you wore

Här är min skelettröja. Den köpte jag på H&M's barnavdelning för killar. Jag kommer aldrig fatta varför de inte säljer sånt här på damavdelningen, men fine. Var tråkiga då. En gång gick jag på en fest med människor jag inte riktigt förstod mig på. Två var sympatiska. En annan studerade mig med en kritisk blick och sa "Ehm... asså... s k e l e t t r ö j a... hur tänkte du då?" och jag svarade ärligt "Att det är snyggt såklart" och utelämnade "och att jag aldrig vill vara en sån människa som du är - och om du ogillar mina kläder så har jag alltså gjort rätt och det glädjer mig!" och flyttade mig snabbt bort från hennes Filippa K och där-det-nu-är-man-köper-tråkiga-och-moderna-innekläder-kläder-i-beige, ifall det kanske smittade. Jag tycker så mycket om min tröja att jag köpte två när jag sen hittade en likadan på rean. 100 kr - som hittat!

Cuttin' through the cane break, ratting the sill

2012-01-09T02:15:00.001+01:00

4. Letterbox

Såhär ser min letterbox ut. Den är en pärm och en tidsskriftssamlare. (Ja, det finns en pärm med en varmkorv som har en fez på sig, varför skulle det inte finnas det?) Under "Gamla viktiga papper" ligger en del brev jag fått, som jag tyckt varit extra viktiga, (kärleksbrev, brev från gamla vänner, viktiga händelser som jag fått veta via mail, osv.) som jag skrivit ut och sen lagt i plastfickor. Jag läser dem nästan aldrig, men det är bra så. Då nöter man inte ut dem.

Bringing stone news, wet is the water, blood covering the sun

2012-01-08T02:08:00.001+01:00

3. Something you adore

Det är alla mina böcker. (Som är faller under kategorin "adore", det här är alltså inte alla mina böcker.) Åh, så jag älskar er böcker! Jag önskar jag hade en större lägenhet så jag kunde fylla mina väggar från golv till tak med böcker. Helst skulle jag vilja bo där det ser ut såhär. Nu måste jag rensa ut ibland och skänka bort några, så alla jag tycker om ska få plats... Det känns lite sorgligt.

Flaming heart, ain't it sweet, lighting the world at your feet

2012-01-07T02:01:00.004+01:00

2. Breakfast

Ja, såhär kul är jag. Eftersom jag aldrig är särskilt hungrig på morgonen så äter jag enbart för att bli mätt. Två knäckemackor och ett glas mjölk eller jos till brukar funka fint. Den här morgonen lyxade jag till det med en allergitablett också, eftersom jag vaknade med Biggels svans i näsan. Och näsan reagerade inte positivt på det.

Bringing stone news, wet in the water, weeping in the sun

2012-01-05T15:00:00.001+01:00

Hittade den här ett-foto-om-dagen-grejen hos Cinderalley och kände... woooo. Känns inte lika utlämnande och för personligt som alla andra såna där grejer brukar. Och eftersom bilden i sig ser instagramad ut, så kör jag old school-stil på alla foton.

1. You

Här är jag, osminkad och framför en badrumsspegel en natt när jag inte kunde sova. Jag är mycket nöjd med mina fina nycklar som jag fick gjorda på mig för något år sen.

And the bricks are all scarred with jailhouse tattoos, and everyone is behaving like dogs

2012-01-04T16:00:00.012+01:00

Angående att folk skjuts i Malmö och det verkar vara allmänt mahyhem och politikerna bara lägger locket på och ignorerar att det är problem där. Varför?

Låt mig gissa: man antar att alla invandrare/nysvenskar är kriminella eller vill leva på ett ställe där kriminella tillåts härja fritt. "De är väl vana med att ha det så i sitt land" eller liknande.
Eller: "Men om vi gör något så måste vi ju arrestera/utvisa alla utlänningar, eftersom alla utlänningar är kriminella."

Det är sånt som blir jobbigt när man drar folk över en kam. Jag skulle tippa att minst 90% av alla nysvenskar som bor i Malmö och Rosengård är hederliga människor som bara vill ha ett jobb, bo med sin familj och/eller vänner i ett lugnt och trevligt bostadsområde där ungar kan leka ute om kvällarna och känna sig trygg med det. Precis som minst 90% av alla Svenskar. Tänka sig! De är som vi! ( ... ) Och det irriterar mig så mycket att när dessa nysvenskar till och med (ja, jag tycker inte att de ska behöva säga till själva, samma lag och ordning ska gälla överallt i Sverige - för alla invånare) säger till politiker att "Men hjälp, vi kom hit för att fly från våld och skit, nu bor vi i ett mayhem och ni ignorerar att det blivit såhär, varför?" så bryr sig inte politikerna för - det kan ju bli jobbigt. Då kanske man verkar som om man hatar invandrare och blir kallad för Jimmie Åkesson. Och det vill man ju inte. Nä, lika bra att ignorera! Allt är bra. Inga problem där inte. Invandrare är lika bra som Svenskar.

Ja, det klart de är lika bra som Svenskar. Men de är ju inte bättre, det klart att det kommer finnas dåliga invandrare också, det finns ju dåliga människor överallt i världen. Och om de dåliga får härja och hålla på och förstöra för alla, på sätt som inte accepteras någon annanstans i Sverige, så är ju tydligen inte alls invandrare lika bra som Svenskar. Då är de ju sämre, eftersom man räknar med att alla invandrare är kriminella eller inte vill bo som vanligt folk. Alternativt kanske man tänker att "De ska vara glada över att de fått komma hit de får vara nöjda så, de kan ju i alla fall inte uppföra sig.". Vad vet jag, jag fattar inte hur de tänker, jag tycker bara att det är frustrerande och jag tycker synd om allt hederligt folk som bor där. Det är sådär det blir när man tänker på invandrare som en homogen grupp där alla är likadana och gör och tycker samma saker. Och att de har kommit hit av samma anledningar. Det funkar ju inte! Det är lika illa som att se män och kvinnor som två olika homogena grupper som tycker och tänker exakt likadant och har samma politiska åsikter och mål med livet som alla med samma kön.

Politiker kan liksom inte skilja på invandrare och kriminella invandrare, för de verkar utgå ifrån att det är en och samma sak. Och HUR Jimmie Åkesson är då inte det frågar jag mig?

I’m the hat on the bed, I’m the coffee instead

2011-12-30T16:12:00.014+01:00

Okej, nu till hotellet vi bodde på i Amsterdam - det var faktiskt det bästa med hela resan! Jag brukar ju oftast göra lite av rysk roulette med mina hotellval, det blir ju så spännande då! Som det i Riga t.ex... ehe. Nåväl, nu blev det luxuöst på Grand Hotel Amrâth.

Sådär ser det ut, som ett slags skepp. Vilket tydligen var meningen då rederier/rika gubbar som äger rederier varit gäster och ja, ägare.

Rustikt - jag gillart!

Ingen aning om vad det står, men troligtvis "Vi har horor, knark och inga museum".

Temat, fick vi berättat för oss när jag bad om en liten rundtur på väg till vårt rum, var hav och skepp. Av uppenbara skäl - är man en flådig rederigubbe så har man ju hav och skepp att tacka för allt. Och Poseidon också såklart.

Eftersom hotellet funnits sen öh, jag har glömt, men sen Hansatiden i Holland, som var på 1400-talet och framåt till 1700-talet. Gammalt hus, så de renoverade det helt när de gjorde om det till hotell, precis under Art nouveau-epoken! Ibland gör universum rätt ändå. Hela hotellet är därför i Art nouveau, vilket gör att det känns som att kliva in i en Klimtmålning när man går in genom portarna. Allt från skyltar, dörrhandtag, trappor och tyger är i samma fina stil. Något som skulle passat bra in på min Art nouveu-resa till Paris för några år sen! Min Art nouveau-katt på armen verkade mycket tillfreds i alla fall.

Vi gick till hotellbaren och drack oss lite drinkar och åt lite nötter.

Mums. Väl där bestämde vi (jag) oss för att ta en rundtur på hotellet för att snoka och fota. Mest snoka. Lite fota.

Trappan upp från foajén, in mot hotellets alla trappor och långa korridorer.

Det vackra trapphuset. Jag älskar när det inte finns så många hörn och allting bara är rundat och asymmetriskt - som att befinna sig i en stor snäcka!

Lite dåligt ihopfogade bilder, men du får ju typ en uppfattning. Det här är alltså vyn ner mot foajén och entrén.

Inne i det stora rummet som vi trädde in i där, fanns stora glasmålningar och en staty. Jag vet inte riktigt vad som hände mellan 1870-1920, men det var värt att göra en enorm glasmålning om det i alla fall. Makes sense.

Art nouveau - it's all about the snirkliga grejer and the drama. "Arrgh!!"

Märkliga och snirkliga lampor fanns att beskåda i taken.

Vi hittade en dörr som vi smet in i och där fanns en trappuppgång som vi klättrade upp för.

Trapphuset igen, en våning upp.

Lång och öde korridor som ser ut som en båtkorridor. Bra att hålla sig till sitt tema.

En ingång är inte en ingång om den inte är snirklig och flådig. Eller om den inte har treuddar - det är viktigt. Ja, och inbyggd klocka då också... såklart.

Rum mellan korridorer och trappor där man kan sitta och tänka på golvet i Black Lodge i Twin Peaks. Och vänta på baklängesdvärgar i röd kostym. Jag borde tagit med mig min Log Lady-outfit och hasat runt där, för extra obehag bland andra gäster.

Fönster med utsirade nymfer - också mycket viktigt om man vill att det ska gå bra för ens rederier.

Mer av de helt öda och långa båtkorridorerna. Det fanns hur många som helst! Jag skulle lätt kunnat irra runt där hela natten med en kamera, fast det skulle ju också verka lite märkligt.

Trapphuset - nu tre våningar upp!

Mer långa och tomma korridorer...

Sen tittade vi in genom ett fönster, när vi kommit längst upp, och såg det här! Omg. Sjöjungfrur som håller upp de stora fönstren, skepp, hav, treuddar och jordglober. Så himla fint! Det behövs fler såna här hotell, det inser ju jag på en gång.

Kartor och båtar och fina små lampor...

Dags att gå tillbaka till rummet. Använder såklart dörren med treuddar på. Varför har jag så lite treuddar i stål hemma hos mig? Måste ändras på.

Vi gick till rummet, bytte om till badkläder och morgonrockar och fula fliflops i frotté - dags att besöka hotellets eget spa och tillhörande bassäng!

På vägen dit hittade jag en så fin och stor Art nouveau-soffa. Det är så bra att de har sparat allting från Art nouveau-tiden, och inte känt att "Nu har det ju varit såhär i snart 100 år, det är 90-tal nu och vi kan göra om allt till grundfärger, svart och mycket glasbord". Tur det.

Fin liten ekdetalj.

Ray hade tydligen en klubb, som låg vägg i vägg med spa't. Om man nu känner att man inte skämt bort sig nog alternativt varit lite för nyttig. Bra tänkt!

Den lilla blå poolen - med egen stjärnhimmel! Woo! Där fanns också en jetstråle som man kunde slå på och sen simma mot, så man får lite motion. Själva bassängen var lite för kort för att kunna simma några vettiga längder i. Bra lösning på det! Det fanns en jacuzzi och tre olika sorters bastu också. Mmmmm... spa.

Never leave a trace or forget a face

2011-12-20T00:23:00.004+01:00

Fråga:
Män som lägger upp såna här bilder:

De bara: "Öhöhö, EXAKT SÅ är det! Kvinnor är så jävla komplicerade och jobbiga, varför kan de inte vara lika enkla som oss för!?"

Och med det rätt taskiga uttalandet (mot män) menar med andra ord dessa män att alla män har samma intellektuella förmåga/känslospann/psykiska funktioner som en amöba. Alternativt en glödlampa.

De brukar alltid vara samma män som gnäller över att "Alla feminister säger ju att män är dumma i huvudet och att män är djur, jävla manshatare, ni är ju dumma i huvudet!". What gives? Är det bara bra och häftigt att vara helt dum i huvudet/hjärndöd (förutom en funktion) när man tror att man förolämpar kvinnor med det?

If you're looking for someone to pull you out of that ditch, you're out of luck

2011-12-18T12:00:00.005+01:00

Så, ny dag i Amsterdam. Mer bilder:

Vi åkte till ett trevligt café, som jag har glömt bort vad det hette, men det hade en gubbe med en glad katt utanför.

Inuti var det eklektiskt och mysigt.

Vi unnade oss en dubbelfrukost. Vilket innebär att till frukostförrätt först dela på en onyttig fulfrukost (croissant med marmelad) och sen beställa in varsin nyttig frukost...

...eller ja, nyttig-ish. Två stora getostmackor med valnötter, fikonmarmelad, honung och sallad. Mums!

Efter det tog vi en promenad i området, vilket inte var så långt ifrån där jag själv varit och strosat, dagen innan. Bostadsområde, med tillhörande kanaler.

Däri simmade den dramatiska svanen...

Den utnyttjade ljus och skugga på de mest effektiva sätt...

För att försöka locka till sig lite brödbitar och annat gott. Det hade lyckats om jag nu bara hade haft några på mig! Men, det hade jag inte.

Lade märke till att rätt många hus lutade framåt.

Så, inte för att snacka skit om Holländare, MEN. De är ju typ rasister också. De har nåt som heter Zwarte Piet (Svarte Petter) där en man sminkar sig mörkhyad á la 1920-tal, som någon form av konstig nidbild, (se chokladdockan med de stora läpparna här ovanför) och jag har hört mindre trevliga historier om att tvinga mörkhyade personer vara Svarte Petter på julfester och liknande, då "de ändå ser ut som honom". Well... låt mig utöka mitt redan dålig intryck av Amsterdam: vi har horor, en kass kvinnosyn OCH vi är rassar. Good for you...

Tja, deras marsipankastanjer var ju i alla fall fina. De ser ut som blommorna som kastar eldbollar i Super Mario.

Och, som om Amsterdam inte redan gjort ett sådär intryck på mig: deras moderna museum var stängt. Fram till nästa år. Kul. Det var var det enda museet som verkade intressant - och det har ni stängt. Varför? Ska Jimmie Åkesson öppna en strippklubb för bara ariska tjejer där, eller? Jag skulle inte bli förvånad.

Nåväl, det fanns ett annat museum som jag var helt sjukt sugen på att besöka: Vroliks museum för anatomiska abnormaliteter. Kort och gott: folk på burk. Mitt favoritintresse. Varje gång jag besöker en stad, vill jag se folk på burk. Om inte det, kroppsdelar på burk. Oftast får jag det. Som här i Riga till exempel. Det mättar mitt intresse för den mänskliga anatomin och mitt intresse för att lära mig mer om min egen kropp, på insidan och utsidan. Och ett intresse för morbida ting, såklart, det ska jag inte hymla med.

Jag har alltså varit sjukt peppad inför det här eftersom det är en enorm samling av folk på burk. Med olika abnormaliteter. Det är ett av få av sitt slag, i världen. Stor lycka.

Mindre stor lycka:

1. Att Amsterdam består av pittoreska, smala hus är en lur. EN LUR! De har bara satt upp såna som en fasad för att folk ska bli glada och köpa deras horor (horors tjänster, mind you) och knark och rassegodis. Utanför är det som om det blivit någon form av bakslag. Rinkeby är ett arkitektoniskt och vackert paradis i jämförelse. Här pratar vi stora, grå, fula betongklossar. Överallt! Ah, DET VAR SÅ OUTHÄRDIGT FULT OCH DEPRIMERANDE! MY EYES! Varför har ni gjort sådär tokiga holländare!? Why??

2. Att ta en taxi ut till museet, som man antar är beläget något sånär nära Amsterdam... Det är det inte. Det står inte riktigt på hemsidan. När vi befann oss på en motorväg och taxametern började ticka över 40 € började vi bli lite obekväma och frågade chaffisen om det var långt kvar. Men vad visste han, han hade ju aldrig varit där och hans GPS kunde inte riktigt upplysa oss vart museet låg. När vi hade hittat sjukhuset, men inte museet, så släppte han av oss och vi betalade honom de 50 € som resan kostat oss. Vi befann oss på ett sjukhusområde där inga andra besökare var, vi irrade runt på en enorm parkering, in i sjukhuset, runt en lekplats och upp för en cykelväg innan vi verkade hitta rätt.

När vi klev in och frågade om vägen till museet fick vi bara ett: "No. Is closed." som svar av en sur receptionist. Jaha. Kul. Värt 50 €. Amsterdam du gör inget bra jobb att imponera på mig. Jag blev så förskräckligt besviken. Hade det hjälpt att kasta sig på golvet och slå med armar och ben och gråta så hade jag gjort det... Jag letade efter någon form av bevis på att museet faktiskt fanns där, men var stängt fram till januari.

Hittade en del av det i en korridor...

En cyklop. Jag hade väldigt gärna velat se honom/henne. Men nej.

3. Slokande som en vissen blomma gick jag därifrån, mot tunnelbanan som vi nu skulle ta tillbaka in till stan. Jag behövde tröstäta och vi passade på att köpa oss Oljebollar (Oliebollen) - holländarnas egen variant av donuts. Fast, ja, en degboll som blivit friterad och sen pudrad med socker eller doppad i choklad.

Jag tog den med choklad. Den smakade fadd, seg deg. Med lite choklad på. Oljeboll var inget i min smak. Jävla Holländare!!! Allt ni gör blir till bajs! (Utom stroopwaffels)

Men se, när jag skulle fota dess fulhet så slår naturlandskapsfotografen i mig till och lyckas även försköna all fulhet. Amsterdam ni borde anställa mig för att fota era extremt fula förorter (som börjar ca en meter utanför de fina husen) och framställa dem i bättre dager... MEN JAG SKULLE INTE GÖRA DET FÖR HUR MYCKET NI ÄN ERBJUDER MIG, HÖR NI DET!? Ja. Där fick jag lite nog av Amsterdam...

Såatteh... Vi åkte in till pittoreska stan och gick i lite affärer. Gissa vad?

Om man tröttnar på att ens knark smakar knark - då kan man få det i alla andra smaker! Bra va? (...)

Nåväl, Argbertsson lugnade ner sig när vi tog en kvällspromenad lite senare, efter att ha köpt på oss gott och legat och läst böcker på hotellrummet ett tag. Det är ju vackert i vissa delar av stan i alla fall. Som det där lilla konstiga slottet, med månen hängandes över sig, glittrandes i vattnet.

Vi gick till en restaurang som portiern på hotellet tipsat oss om. De skulle vara bra på vegomat där, och det vill man ju gärna testa!

Eller? Okej, jag vet att det låter som om jag neggar loss för fulla muggar nu, men... det är ju inte mitt fel! Jag åker runt i olika städer med ett öppet sinne! Om sen hela stan fiser rakt in i mitt sinne, är det knappast mitt fel om jag blir irriterad. Just det. Här är den vegetariska maten. Den ser okej ut, den består av en kastanjepaj med ugnsrostad potatis och paprikasås till.

Först kunde vi inte riktigt förstå vad det var för smak som smakade så konstigt, det smakade som en fadd version av fläsk. Jag var helt övertygad om att jag just ätit fulkött och att de lurat oss... Men, servitören förklarade glatt för oss att det var kastanjen som smakade sådär (förfärligt). Det var första gången jag smakade kastanj, och det var som en slags torr och finkornig puré, fast med små bitar i, vilka kändes som brosk. Och smakade, ja fulfläsk. Allt i ett pajskal av smaklös filodeg. Och, okej, potatisen var ju god. Såsen hade behövt vara syrlig eller åtminstone fräsch, inte kvalmig som den där varma paprikasåsen. Den gjorde den redan kvalmiga och fadda pajen ännu mer kvalmig och fadd. Jag tycker inte om mat som smakar kvalmig och fadd. Men gör man det kan jag ju verkligen rekommendera holländsk mat! Jag åt upp en bit paj och försökte önska bort den andra.

Som en liten motvikt här kan jag ändå nämna det trevliga fenomen att alla restauranger och caféer jag besökte hade gratis tillgång till bindor och tamponger, inne på damernas. Märkligt, men ja, trevligt. Tack! Det gör att jag kan stå ut med EN av era dåligheter, kanske oljebollarna, kanske er äckliga mat.

Efter middagen gick vi vidare. Jag hade lyckats hitta ett museum jag ville gå på, i brist på konst och folk på burk. Tortyrmuseet! (Behöver jag ens nämna att jag på väg till museet så upptäckte att mitt bankkort gått sönder? Det slutade helt enkelt fungera. Det hade överlevt en resa till Grekland, och de är ju som benakt inte de bästa på ekonomi, men bankkort kunde de hantera. Det kunde inte holländarna och deras bankomater, de hade avmagnetiserat mitt kort... men nej, det och min vrede över att Swedbank inte gick att nå för att någon smartskalle hade slagit på telefonsvararen som skulle vara på över en helgdag - två dagar för tidigt, behöver jag ju inte dra upp här. Ja, jag kanske satte mig på hotellet och handskrev ett upprört/besviket brev till min bank, eftersom jag inte hittade någon (jävla) mailadress på deras hemsida. Ja, jag är en sur pensionär.)

Woo! The joy of tortyr och museum!

Där inne fanns det många små rum, alla med varsitt bra tortyrredskap. Folk förr - de var så påhittiga!

Här en så kallad bra-å-ha-såg...

Intill alla redskap fanns en gammal och bra illustration som visade hur de skulle användas. Som en slags IKEA-beskrivning för medeltidens underhållningsscen. Här demonstreras vas sågen kan användas till - såga i redan befintlig skåra.

Personlig favorit: åsnemask för den som skvallrat och ja, allmänt betett sig dumt åt, som en åsna. Dum ska dumt ha! Bara på med masken och gå runt så några veckor, sen har man lärt sig sin läxa.

Och sådär kan det gå om man har bögat runt. Jag ser någon form av logik i form av "Jaha, äru bög?! Urs. Ja, men då gillaru väl å få grejer i röven va? Då skaru minsann få grejer i röven om du nu tycker de ä så jävla skönt!!". Och det är ju en sådär inställning. Jag skulle hellre se den där stjärtkonen användas på alla de som fiser i trånga tunnelbanevagnar eller om man åker bakom dem i rulltrappor.

Väldigt rolig placering av papperskorg... Är det den som är avbildad där ovanför eller? Måste man gå runt med den som dräkt om man inte uppför sig på museet? Den ser lite trång ut om man jämför med den på bilden... kanske för att den är modernare, eller? R2D2, är det du?

Klassisk medeltidsgrej att sysselsätta sig med om dagarna: koka folk - stegla folk, utanför slott.

Annan personlig favorit: skamflöjten! (Ja, den hette verkligen "The Flute of Shame") Används (skruvas fast på fingrarna) på musiker som är dåliga på att spela musik, alternativt folk som tror att de är musiker och spelar musik. Det vill säga, det ska straffa sig att spela dålig musik! Det är ju ett toppenkoncept, varför används det inte fortfarande? Jag skulle vilja dra en beställning på ett tusental skamflöjtar, skicka till Idol, till Dobidoo, till... ja, alla liknande program! Tänk så skönt!

Den bra Iron Maiden...

Annat som alltid hände en under medeltiden: satan dyker plötsligt upp och fjärtar (obscent) på en när man står och gör sig fin! Ondskefullt värre, nu måste hon ju börja om från början så hon inte luktar bränd fis resten av dagen.

Och, ehehe, inte för att gnälla men... Det var liten av en do-it-yourself-feeling över hela museet. Skyltarna var fult utskrivna, de hängde snett, det var väldigt mycket tejp och silvertejp som höll ihop allting. Ja, nästan höll ihop allting. Var det värt inträdet, ja, bara för att det var det enda museet jag ville se (hrm, typ ville se) som inte var stängt.

Men jag har en kamera som har en löjligt bra ISO-funktion i alla fall! Ha!

Vi strosade sen ett bra tag, det var helt ljummet ute och massor av folk var i rörelse, trots att det bara var en vanlig torsdagskväll. Holländare verkar tycka om att gå ut och äta och dricka, det är sympatiskt. Jag tycker om när det är liv och rörelse i stan på kvällen, när man hör glas klinga och tallrikar skramla och glada skratt och samtal. Gick förbi jättefina lyktstolpar! De ser sådär ryskt konstruktivistiska ut!

Gick såklart förbi Red Light District, eftersom det som sagt är lite överallt. Det var.. rött.

Sen gjorde vi det bästa på hela dagen: gick och satte oss på en liten restaurang och beställde in varsin syltig efterrätt och öl.

Våfflor med hemgjord glass och chokladsås. Mums! (Lägg märke till den mycket ivriga och besticksvevande beställaren av denna efterrätt)

Chokladtårta med chokladsås. Mums!

Röd öl! Det var en slags hallonöl som var otippat delikat! Frisk och fruktig och ändå ölig. Nom! Den gjorde mig på ett ypperligt gott humör. Speciellt i kombination med efterrätten.

Efter det strosade vi hem till hotellet, bytte om till morgonrockar och frottéflipflops och gick till hotellets spa-avdelning. Vi simmade, badade jacuzzi och bastade resten av kvällen. Och det, var helt underbart! Hotellet var det bästa med hela Amsterdam. Jag kommer därför ägna ett helt eget inlägg åt hotellet, om några dagar. Bara för att det inte enbart var skönt med spa, utan också för att hela hotellet var i Art Nouveau-stil. Allt! Det var så vackert, som att bo i en Klimt-målning!

Sista kortet utanför hotellet.

När vi, dagen efter, åkte hem lade jag märke till en helt enorm damm som sträckte sig ut från Holland. Vad är den till för?

Mycket odlingar och dämningar blir det!

Lyckades även fånga ett märkligt ljusklot som flög bredvid oss. Ja, jag vet, det är en reflektion från solen, men visst ser den märklig ut? Den var mycket mer markerad i verkligheten också, kameran kunde inte riktigt fånga hur den lös och gnistrade på molnen. Nåväl, fint var det i alla fall.

You’re the fly in my beer, you’re the key that got lost

2011-12-17T15:24:00.007+01:00

Två olika människor, två olika syner på ett och samma land.

Den med en helt världsfrånvänd syn.

Den med en helt rimlig syn.

Den senare har dessutom levt i båda världarna, den förstnämnda verkar bara vilja drömma sig tillbaka till en totalt onyanserad och romantiserad version av "allt var bättre förr". Önskar jag kunde byta plats på de amerikanska männen och de svenska männen under ett halvår och göra båda nöjda. Kan dock tänka mig att en kommer bli sur om hon förväntas att städa hemmet och snyta ungar istället för att sitta och sprida sina unkna jämställdhetsåsikter på newsmill. Kvinna OCH håller på med datan och är ute på internet och annat tekniskt - I think not. Sluta genast!

Dessutom så vet ju alla att kvinnor bara skriver dravel och inte kan argumentera för de är för känsliga och hormonsprängda, har fru Settergren ingen man att ta hand om så hon kan göra lite nytta?

Living on 9-th street, right above a dirty bookstore

2011-12-12T18:54:00.024+01:00

Ja, NU kommer alla bilder från Amsterdamresan, men jag har inte orkar tagit itu med dem tidigare. Så kan det gå, men bättre sent än jättesent som det heter.

Vi anlände sent på kvällen, välkomnades av ett uselt väder. Tog taxi till hotellet som låg 5 minuter bort, men utan paraply och med få ombyten så kan det ju vara värt det... om inte taxichaffisen varit ett as och lurat oss på resan och vi betalade dubbla. Bra första intryck Amsterdam!

Hotellet var mycket vackert, Hotell Amrath, och ja. Det var ett väldigt lyxigt och vackert hotell, även om vårt rum inte var belagt med guld. Men jag tyckte mycket om det! Mer om själva hotellet sen.

Stor säng - många kuddar. Hypnotiserande tapeter och gardiner.

Jag var där också! Anton skulle jobba en dag, vilket var anledningen till att han skulle dit, jag följde med som sällskap och torsdagen tog han ledigt och vips - en minisemester. Jag tog tillfället att förlora mig i en helt ny stad i akt. Om det finns något jag tycker om så är det att gå på gator jag aldrig gått och som jag inte har en aning om vart de leder eller hur de är kopplade till varandra. När man gått på samma gata två gånger är det dags att bege sig till en ny stad! Nästan. (Nej, jag går aldrig vilse eftersom jag faktiskt har ett fenomenalt lokalsinne, jag kan gå hur som helst i en ny stad och ändå hitta tillbaka till utgångspunkten. Mycket praktiskt.) Så, jag begav mig ut i Amsterdam med min nya, röda kamera.

Så, på tal om rött... ni kan ju säkert gissa vilket ställe jag genast strosade rakt in i. Jag misstänker att Amsterdam är uppbyggt så att man alltid ska lyckas gå in i Red Light District. Det till vänster är en stor kyrka, vilken låg insprängt på en litet torg, på sidorna stod kvinnor i skyltfönster. (Eftersom vi alla vet att prostitution är lagligt i Holland) Såhär ser det ut, men man får inte knäppa kort så det här är någon annans. Såhär ser det ut på natten.

Här är från andra sidan gatan. Så, där stod det alltså prostituerade kvinnor och fixade sig då det bara var lunchtid. De klädde på sig, sminkade sig, åt lite mat, tjattrade med varandra. Fascinerad gick jag förbi långsamt och försökte titta på dem utan att titta på dem... det gick sådär. En knackade plötsligt på glaset som skiljde oss åt, och pekade på min lugg och sen på sin egen och gjorde tummen upp och log glatt - vi hade samma frisyr. Jag log tillbaka och gjorde tummen upp. Och ungefär där började jag må dåligt över att en stad ställer kvinnor i skyltfönstren. Det blev helt omöjligt att distansera sig från det hela, vilket ändå hade varit lite av min idé. Jag hade då inte tagit in att de faktiskt är människor som kan kommunicera med en, i mina beräkningar.

Och ja, nu ska vi ha den här diskussionen.

Prostitution - what gives? Först måste man väl ta tag i frågan Prostitution vs. Porr. Jag har inget emot porr, folk som jobbar som porrskådisar eller som arbetar med det amatörmässigt. Jag tycker att det är bra att det finns och att det är lagligt. Det enda jag önskar är att porrnormen vore bredare och annorlunda än vad den är nu. (Med andra ord: jag vill ha mer variation.) Det är lätt att inbilla sig att det enda som skiljer porrskådisar från prostituerade är att de ligger framför kamera och att det sen blir film av det hela. Men riktigt så enkelt är det ju inte... Jag brukar tänka mig att de som jobbar inom porrbranschen har ett nio-till-fem-jobb där de jobbar med att gestalta vad som är de prostituerades vardag. En liten del av den. Porrskådisar/porrmodeller kan gå hem efteråt, de kan mingla, de har till och med egna awards. Det är till exempel ett väldigt säkert jobb att sälja webcamshower via hemsidor (ingen kan våldta dig, du får inga sjukdomar, du blir inte misshandlad, du kan själv bestämma reglerna och hur långt du vill gå, och sen stänga av kameran och den på andra sidan skärmen försvinner). Där är det den som säljer som har kontrollen. Ingen kommer heller att misshandla dig under en filminspelning, det kan stå i manus att du ska fejka att bli våldtagen till en BDSM-film, men det är aldrig på riktigt. Och det är väl egentligen kärnan, det är aldrig på riktigt. Om vi nu pratar seriösa porrfilmer, och det är dessa jag refererar till.

När jag gick där och tittade på kvinnorna (eller mer tjejerna, det var många som var mycket yngre än jag) så såg det väldigt ensamt och utsatt ut. (Det var dessutom väldigt få tjejer som såg Holländska ut... de flesta verkade komma från andra länder.) Alla såg när de stod och fixade sig, en man gick in genom dörren som fanns bredvid skyltfönstret, kvinnan drog för den röda gardinen och så förstod man vad som föregick där bakom. Det fanns en säng och en dusch lade jag märke till. Inte nog med att det var ett vidrigt sätt att visas upp, som en produkt i ett skyltfönster, som om det verkligen var kroppen man (män, för jag såg inte en enda manlig prostituerad) köper. Det skulle inte känts lika illa om det var ett hus som det stod "Horor" eller "Prostituerade" eller "Sex" eller "Ligg" på, och om tjejerna funnits där inne. Om de haft varsitt rum, om de haft säkerhetsvakter i huset, om folk kunde bli portade, om dåligt beteende gav konsekvenser, om de som jobbade där hade samma rättigheter som andra människor (vilket de inte verkar ha när de går på gatan/står i skyltfönster) om de inte blev ansedda som samhällets paria. Om det vore mer så, då hade de sålt sexuella tjänster - inte kroppen. Och Red Light District skulle inte se ut som nån stor jävla utspridd chark.

Så det är inte att sälja sexuella tjänster som är mitt problem, det är hur det utövas/går till. Trafficking, tvång, missbruk, sex som självskadebeteende, våldtäkter, hot, minderåriga, och ja, listan kan göras lång. Jag tror på den lyckliga horan, det finns både män och kvinnor som njuter av att sälja sex, att jobba med sexuella tjänster och så vidare. En exhibitionists drömjobb. (Med det inte sagt att den lyckliga horan är lycklig hela dagarna, varje dag, men det är ingen, oavsett jobb.) Men som prostitution ser ut idag så håller det verkligen inte. Blir det bättre av att göra det lagligt? Jag har fan ingen aning. Så många far illa, så förhållandevis få gör det och gillar det. Men, måste man alltid vara en prostituerad bara för att man är det ett tag, så länge man själv har lust? Kan man göra det på sina egna villkor? Är det en förlegad kvinnosyn att inte tro på den lyckliga horan, eftersom det baseras på tron ingen kvinna kan njuta av att skamlöst ligga med mer eller mindre okända män hela dagarna? Kan någon göra det, eller kan jag bara inte tänka mig det för att jag själv inte vill det? Det är så himla svårt att ta ställning i det här, men jag kan i alla fall säga att ställa människor i skyltfönster är en jävligt dålig idé.

Jag var den enda kvinnan som gick på andra sidan glaset, det var massor av män som gick där med mig och jag fick känslan av att befinna mig på fel sida, att jag var inne på fel territorium. Och det kändes konstigt. Nu är det ju inte de bästa kvarteren, men baserat på vad jag fick för förslag och kommentarer så verkar inte kvinnor i skyltfönster vara bra för folks (mäns) kvinnosyn. Troligtvis inte för kvinnors kvinnosyn heller. Hur gör man med sina ungar, när man är ute och gå och de ser skor, kläder, böcker och kvinnor i skyltfönstren? "Nä, inte så bra, men det är ju inte någon normal förälder som tar med sina barn till de där kvarteren heller.", nej, så tänkte jag också, fram till att jag upptäckte att jo, det gör de visst. Jag mötte barnfamiljer som gick förbi kvinnorna i skyltfönstren. Och kvinnorna i skyltfönstren fanns inte bara i ett visst kvarter, som jag trodde. De var utspridda överallt, rätt som det var när man gick på en gata i ett vanligt bostadsområde så stod det en kvinna i ett rött skyltfönster och rökte en cigg. Vad ger det folk för människosyn/kvinnosyn? Ja, det är ju inte så svårt att lista ut: Kvinnor är varor. Köp dem.

Och det var just det också, att ha kvinnor i skyltfönster var något alldagligt, de själva stod och kliade sig i stjärten och smsade och rökte. De som gick förbi slentrianglodde. På folk som säljer sex. Om det ändå är så blasé, då kan de ju lika gärna ha hus där de slipper stå i fönstren. Gah, det hela var bara så in i helvete ociviliserat och sunkigt. Hur fan tänker ni, Amsterdam??

Jag gick därifrån efter att ha undersökt det hela ett bra tag. Kom till Amsterdams andra stolthet: knarket. Det luktade gräs i små moln som kom seglandes ner för gatorna, jag tycker det luktar fränt och äckligt. Som kvalmig rökelse, jag har aldrig gillat lukten av rökelse, den är för tung. Men narkotika har jag otroligt mycket mindre problem med än prostitution. Det är som med alkohol och rökning, gör som du vill så länge du inte skadar eller utsätter någon annan för fara eller våld.

Men samtidigt när man går runt där i Amsterdam och tittar på alla turistfällor och turistgrejer så är det genomgående temat: "AMSTERDAM ÄR SÅ JÄVLA HÄFTIGT FÖR VI HAR HOROR OCH KNARK! HOOOOOROOR OCH KNAAAAAARK!!". Det är som om en 16-årig kille sköter Amsterdams marknadsföring.

Så, nu till något lite mer upplyftande: smala hus. Arkitekturen i Amsterdam var i alla fall väldigt sympatisk. Många och smala hus. Som det här till exempel. Bra att jag fick med två cyklar också, för det var omöjligt att göra något i Amsterdam utan att det blandades in cyklar. Antingen stod de parkerade, eller som kom de körandes och plingandes, eller så låg de omkullblåsta lite här och där. Det är sant som ryktet säger, det är en cyklarnas stad.

Och massor, verkligen massor, av kanaler.

Och sen hade de en märklig idé om att den perfekta variationen av butiker och restauranger var: pizza, pizza, kvinna i skyltfönster, pizza, sexbutik, knarkcafé, kvinna i skyltfönster, steakhouse, pizza, kvinna i skyltfönster, kvinna i skyltfönster, knarkcafé, osv. Känns som om de alla stod i direkt relation till varandra.

Den högst vidriga idén att servera bakelser och pizza ihop. Urk.

Buttericks - fast med sexleksaker. Gemene ungdomskille fnissar just nu.

Lite mer kanaler och vackra hus.

Gud är stor. Så stor/tjock/omfångsrik att hans hus måste vara fyra gånger så stort som alla andras.

Lite mer kanaler... Som du ser så var det ett väldigt varierande väder den dagen, klassiskt höstväder: lite sol - lite moln - lite regn.

Så plötsligt när man är och går, mellan alla dessa smala hus och kanaler så ploppar det upp en gotisk kyrka som en stor svamp. Från ingenstans så bara står den där och är stor. Men tja, varför inte? Den var ju vacker.

Tittar över gatan - Bettan på hörnet står i det mysiga lilla bostadskvarteret, läste tidningen i underkläderna och tittade lite irriterat på mig. Red Light District my ass....

Solen tittade fram och sken på... en kanal och någon form av kyrka. Horor och kyrkor, stackars män, så mycket till salu - så mycket att stå till svars inför.

Pittoreskt, minst sagt, var det på de små gatorna. Det ser verkligen trevligt ut att bo sådär, i sitt lilla smala men höga hus.

En rödhårig liten vän kunde inte slita sig från ljungen.

Och som i alla nya städer måste man undersöka konditorierna. Lägg märke till deras konstiga chokladvaniljsåssemlor ...

Jag tog en jordgubbig, vaniljkrämig en att smaka på. Den var helt okej, varken mer eller mindre.

Solen gick i moln, jag gick över en kanal.

Och här, här käre läsare lyckades jag sammanfatta HELA Amsterdam i ett enda foto! En smal gränd (check!) med smala och fina hus (check!) där det står en cykel (check!) och på andra sidan kanalen (check!) går en man förbi och glor (check!) på en kvinna som står i underkläder i ett skyltfönster (check!) och säljer sex.

Det jag gillade med Amsterdam: stroopwaffels! Åh, mmmmm! Det är så otroligt delikat! Tunga, sega våfflor med en slags honungskolasås mellan sig. De måste innehålla mycket bly också eftersom de väger otippat mycket, men det är okej. De är ju så goda!

Sånt man gör på hotellet: ser på när ens sällskap fixar det sista med sitt jobb samtidigt som man själv ligger på rygg i sängen och mumsar på stroopwaffles.

Flaming heart, ain't it sweet, lighting the world at your feet

2011-12-09T14:56:00.004+01:00

På tal om bra saker:

Wörd x 34097309467.

I'd sell your heart to the junkman baby, for a buck, for a buck

2011-12-08T23:43:00.008+01:00

"...as if their magic spirit guide blessed them with special a-hole privileges!"

Ett mycket bra och vettigt svar på det här fullkomligt genomidiotiska kristna ordbajset. (Som är så vansinnigt att man inte ens förstår hur inte det kan vara en parodi på kristna amerikaner...) Ateistklippet ovanför behöver spridas - vitt och brett.

When the moon is a cold chiseled dagger

2011-12-05T18:44:00.004+01:00

I lördags var det dags för en liten glöggbjudning. Jag har julpysslat och julpyntat som en galning, åh, jag älskar julen! Ja, jag älskar att det är mörkt ute också. Och att det blir kallt. Till skillnad från ALLA verkar det som. Det sämsta med vintern är alla gnällspikar, inte vädret. Om det nu bara kunde komma en massa snö och hålla sig vid -5 så skulle jag vara fullkomligt nöjd!

Den klassiska fina gamla julstjärnan.

Jag köpte mig en jättefin kottgirlang som jag prydde med röda kulor.

Och fina istappar till granen! Alla de stiligaste granarna har istappar...

... och polkagriskäppar!

Det inhandlades även stora guldkulor att hänga i fönstren.

Sen var det dags för glögg och vänner.
Inspektörerna var såklart på plats för att se att allt gick
rätt till och fungerade/luktade som det ska.

Där fanns inspekterade pepparkakor, både vanliga och mandelpepparkakor.

Glada med glögg.

Mmm, lebkuchen - min favorit! Eller ja, efter den goda italienska
julkakan full med sukater och torkad frukt. Mums!

Det följde med en Alladinask med gästerna, och den är ju alltid välkommen hit.

Jag hade dagen till ära sminkat mig grönare än planerat, jebus så mycket pigment det är i Glamour Doll's ögonskuggor! (Det var mer giftgrönt i verkligheten) Men fint blev det och julig blev jag.

You’re the nail on the cross, you’re the fly in my beer, you’re the key that got lost

2011-12-01T16:47:00.007+01:00

Jag fortsätter på tema man/kvinna - wtf? innan jag går lös på julen med julbilder. Min långe och käre vän Emanuel hittade dessa bilder som mycket enkelt illustrerar det där med olika framtoning och roll för manliga och kvinnliga superhjältar.

1 A. Normal: häftiga killar i killposer - stjärtig tjej i tjejpose.

1 B. Alternativt universum: häftig tjej i killpose - stjärtiga killar i tjejposer. (Alltså, Hulken... jag dör.)

2. Antingen ska båda ha - eller så ska båda inte ha. Det är enkelt och logiskt, bara man tänker!

All kred till den/de som tillverkat dessa!

But it's so hard to dance that way, when it's cold and there's no music

2011-11-30T13:15:00.007+01:00

Vilken karl!
All heder till dig, Jens!

Then the stars went out, and the moon fell from the sky

2011-11-25T12:54:00.009+01:00

Inte för att vara den som håller sig med sunt förnuft och rättvis behandling av människor. Men...när en dömd våldtäktsman, som enligt lag också dömts till utvisning, troligtvis får stanna kvar i Sverige. Så verkar det tydligen svårt att utvisa någon mot dennes vilja. Och med svårt menar jag omöjligt. Vill de inte visa papper så behöver de inte och ingen utvisning sker.

När en gammal senildement dam eller några små barn, vilka inte gjort sig skyldiga till några brott, och inte fått sin utvisning dömd som del av ett straff, och tilldelat sig. Så är det tydligen helt jävla omöjligt att de ska få stanna kvar och bidra till samhället. Varför då? Ja, jag har ingen aning, kanske hade de ordning på sina papper och gjorde som de blev tillsagda av myndigheterna? Kanske våldtog de ingen? Ja, det var ju dumt av dem. Tydligen. Fan vad trött man blir.

Och dessutom, vilka kommer tjäna på det här? Förutom våldtäktspedofilmän? Jo, SD såklart. Så inte nog med att brottslingar slipper bli utvisade och hyggliga människor blir utkastade - SD plockar poäng på det. Såklart! Jag. Blir. Så. Less. Ja, jag fattar att det är svårt att bestämma vilka som skall få stanna i Sverige och vilka som ska utvisas, men det känns ju som en rätt bra idé att börja med att utvisa de som enligt lag och straff ska utvisas... Om de kunde göra mer fel, vilket såklart är svårt för en vettig människa att föreställa sig, så skulle väl nån backa upp ansvariga politiker genom att skjuta gulliga små kattungar i huvudet och heila samtidigt.

They leave nothin' but the bones, and the earth died screaming

2011-11-24T18:49:00.006+01:00

"Jorå, för att vi ska äta kött och skit samma om folk svälter ihjäl och jorden går itu om vi gör det! Fakta är det bara idioter som håller på med. Köttköttkött!!"

You bite down on the sheet, but your teeth have been wired

2011-11-17T10:17:00.006+01:00

Åh, vombater!!

De är såna söta och konstiga djur! Det bästa är dock i dess beskrivning på Wiki "Vombaternas bakre kroppsdelar är försedd med tjock hud, brosk och ben. Vid fara blockerar de ingången till sitt bo med dessa kroppsdelar." De blockerar alltså sina små hus med sin röv när det blir stök eller kommer objudna gäster. Underbart! Människor har uppenbarligen en hel del att lära av vombater! Rumpdjur som springer runt som små grymtande radiobilar, krockar då och då, och rätt som det är ramlar omkull så man kan klia dem på magen = bra djur.

There's a bird in the chimmney and a stone in my bed

2011-11-16T20:31:00.009+01:00

Har varit sjuk i över en vecka. Har haft jättetråkigt i över en vecka. Har kanske organiserat alla blogginlägg med etiketter så det går att hitta det man är intresserad av lite lättare här i bloggen. Bland annat "Best of Googling"! (Har inte orkat lägga upp en lista över alla olika etiketter, man får helt enkelt klicka sig fram från inlägg man gillar.) Fråga inte hur lång tid det tog...

Titta istället på Irina Werners fantastiska fotoprojekt "Back to the Future", hon uppdaterade nyss med en uppföljare: "Back to the Future 2" som var lika bra!

Come with me, together we can take the long way home

2011-11-15T13:57:00.013+01:00

- Sara på P3s Tankesmedjan unnar inte... dom som är arga över SCUM-teatern att sura mera.

Det gör inte jag heller. Jag tycker de istället borde tänka över lite goda råd som kvinnor brukar få vid såna här tillfällen:

1. Typiskt såna där män att bara gnälla, de tål ju inte lite kul!
2. Men ja, män har ju inte så mycket humor, då skulle vi ju ha manliga komiker i Sverige, eller i alla fall en.
3. Ja, men det är ju inte på riktigt, man måste ju kunna skilja på vad som är på låtsas och vad som är verklighet, det förstår ni väl?
4. Ni har bara fått för lite fitta! Se till att hitta er en redig kvinna som visar er ett å annat, så blir det bra sen.
5. Så, se inte så sura ut nu killar, ni är ju så söta när ni ler och det blir trevligare stämning för oss alla andra då!

Your watch has stopped and the pond is clear

2011-11-13T15:47:00.013+01:00

Satt igår och tittade på den underbara serien Dårfinkar och Dönickar som gick på TV när jag var liten. Den är helt fantastisk, en tjej som blir kille av misstag, en bohemisk mamma som är konstnär med saxofon, en magisk spåkula, ett enormt och vackert hus, en vis och rysk farfar som rymmer från ålderdomshemmet, fina diskussioner om hur det är att bli gammal och att få gråta över att man snart ska dö och hur det är att vara ung och när ingen vuxen lyssnar. Åh! Och allt i bra 80-talsanda! När jag hör introlåten minns jag hur mycket jag tyckte om serien.

Men! Del 2/3 av avsnitt 3 är bortplockad. Först fattade jag inte varför men fick förklaringen i kommentarerna till 3/3 av avsnitt 3: den innehåller en scen när Simone/Simon glömmer bort att hon är kille nu och går in i tjejernas omklädningsrum utan att tänka sig för. OCH SÅNT KAN MAN JU INTE VISA! TÄNK PÅ PEDOFILERNA!

Fan vad jag är trött på att tänka på pedofilerna. Jag vill inte tänka på dem. Varför måste jag rätta mitt liv efter dem? Varför måste alla göra det? Jag kommer på två möjliga anledningar.

1. Vi måste plocka bort det här filmklippet av nakna barn därför att det kan sitta en pedofil och ta på sig själv till det.

Jaha? Men VAD gör det om det sitter en eller flera pedofiler och tar på sig till de sekunderna av nakna barn man hinner se i Dårfinkar och Dönickar? På vilket sätt skadar det någon annan? Det lär ju knappast vara så att de bjuder in fler människor (icke-pedofiler) till sin runkstund och uppmuntrar dessa till pedofili, då pedofilen med all säkerhet skulle bli lynchad. Det är ju bara pedofiler som ser det där klippet som sexuellt, ingen annan gör ju det. Men nu har ju ni som plockat bort det sexualiserat barnen och deras kroppar, då är det ju ni som tänker som pedofiler. Kan då inte ni bara låta bli att titta på klippet om ni mår dåligt av att tänka att det kanske finns nån pedofil som bli upphetsad av att titta på det? Det är ju bättre än att spela pedofilerna i händerna och börja sexualisera barn hej vilt.

Och det verkar smitta, flera kommentarer på Dårfinkar och Dönickar var "Mäh, får man visa barntuttar sådär? XD". JA, kära ungdom, det får man, för det är inte "tuttar" än. Och även om det vore tuttar så får man visa såna också, det är hud! Allt är inte sex hela tiden.

2. Vi måste plocka bort det här filmklippet av nakna barn därför att det kan förvandla en icke-pedofil till pedofil, och denne kan börja ta på sig själv till klippet.

Pedofili är en läggning, på samma sätt som heterosexualitet och homosexualitet är det. Är det så att man BLIR pedofil om man utsätt för nakna barn? Är Dårfinkar och Dönickar en slags pedofilinkörsport till tyngre barnporrgrejer trots att man inte ens tänder på det? Så man kan alltså byta sexuell läggning om man utsätts för något som vissa med den läggningen anser vara sexuellt? Det betyder att jag dagligen riskerar att bli homosexuell eftersom jag på tv eller internet utsätts för kvinnliga kroppar som lesbiska kvinnor kan finna upphetsande. (För att inte tala om ämnet "barn i duschen" som jag redan tagit upp! Jag utsätts för både små flickor och pojkar i duschrummet på badhuset, herregud, jag måste vara en vandrande tickande soon-to-be-pedofil-bomb! Jag är en samhällsfara!)

Det skulle också betyda att man skulle kunna bota pedofili (eller homosexualitet för den delen... eller heterosexualitet för den delen också.) genom att ta en pedofil och bara mata denne med porr som bara innehåller vuxna människor. Eller äh, ta gamlingporr, så kanske peddon landar på en medelmåttig åldergrupp att attraheras av, så vi är på den säkra sidan..

Det är dom anledningarna jag kommer på, men det är mycket möjligt att det finns helt andra (och ännu mer ologiska) anledningar. Ni som är så enormt rädda för pedofiler och "MEN TÄNK PÅ BARNEN" (fast, tänk helst inte på barnen då kan du ju vara/bli pedofil) får ju gärna förklara för mig hur ni tänker och varför. För jag lovar att om ni väl börjat plocka bort alla nakna barn från allting så måste ni börja med nästa sak, och vad blir det? För att människor inte ska bli nekrofiler måste internet och all litteratur och konst också rensas från eventuella skildringar av lik och död. För att inte tala om all djurporr som cirkulerar där ute, lolcats och andra djur som skamlöst visar upp sig. Man förstår ju att zoofilin bara måste frodas och skvätter där framför datorskärmarna! Tänk på alla som tänder på blod, och tänk på alla skräckfilmer (för att inte tala om vampyrhypen som cirkulerar just ni, tänk; en hel generation av unga kvinnor som blir nekrofiler eller... blodsexuella!) som måste väck illa kvickt.

Känns vettigare att ägna pedofilverksamheten på ställen där den behövs, så till exempel sånt här inte händer igen. Varför är det ingen moralpanik när det gäller att släppa ut redan dömda pedofiler och skaffa dem lägenheter vid lekplatser, där de kan fortsätta begå övergrepp, medan det är moralpanik över icke sexuella bilder och filmklipp på barn på internet?

PLZ stop moralpanik.

You dreamed me up and left me here

2011-11-10T01:52:00.017+01:00

Jag har inte skrivit om någon bra bok på jättelänge. Det betyder dock inte att jag inte läst nån, jag har läst både bra och dåliga senaste...öh, månaderna. Här är en lista över sånt jag läst senaste tiden. Alla länkar är till pocketversionen, men har man råd så är ju alltid de inbundna böckerna de bästa, tåligaste och vackraste.

Darling River - Sara Stridsberg

Stridsberg har ett språk som jag blir extremt avundsjuk på, och helt förtrollad av. Det är både vackert och våldsamt och poetiskt. (Påminner mig om Gabrielle Wittkop och hur hon/Stridsberg kan beskriva de obehagligaste saker, men med sitt språk göra det äckliga vackert) Inte på ett svulstigt sätt (som jag avskyr) men på ett drömskt men ändå avskalat sätt, som att hon alltid vet exakt vilket ord hon är ute efter för att beskriva det hon ska. Boken handlar om en flicka som är ute och åker bil om nätterna med sin far, de plockar upp prostituerade, de åker genom brinnande skogar, de åker till havet. Tillsammans saknar och längtar de efter den förlorade modern/hustrun. Vi får följa en moders resa i världen, fram till att hon föder sitt barn och går det oundvikliga till mötes. Vi får följa en apa i en bur, vilken en forskare ständigt försöker få att rita. Det låter ganska märkligt att skriva det såhär, och det var ganska märkligt att läsa. Flera gånger för konstigt, så att jag tappade intresset lite. Det är en väldigt lyrisk form, den är abstrakt på ett vis jag är helt ovan med. Men den hänger sig kvar och det var det jag tycker om. Stridsbergs språk liksom nästlar sig in i en och låter en inte vara ifred när man släpper boken för att göra annat. Och alla dessa beskrivningar av kroppen, kvinnokroppen och flickkroppen, om innanmätet, om växande barn, om begär och lort. Objektifieringen och det alltid närvarande jaget. Det blir klaustrofobiskt, fast på ett bra sätt.

Äkta Skräck - Magnus Blomdahl

Jag är inte så mycket för visuell skräck, blod, inälvor, kiss, våldtäkter, porr, spyor och lik. Jag vet inte varför, för jag kan läsa om hur vidriga saker som helst, ingående beskriva, och det stör mig inte det minsta, det bara kittlar mitt intresse. Men om jag blir tvungen att uppleva samma sak visuellt så går det inte, jag kan inte se mycket blod och krafsande i kött. Därför var det toppen att få en inblick i allt, höra filmskaparna och skådespelarna själva berätta och reflektera. Få allt förklarat i text. Boken var välskriven, kanske om du är väldigt inne i skäck och gore och splatter att du kommer känna att du inte lär dig nåt nytt och allt bara är gammal skåpmat för dig. Men för alla de som inte är särskilt insatta är det en bra och kladdig resa. Plus i kanten för alla jätteäckliga bilder! (Det är okej om det inte är rörliga bilder...)

Filologens dröm - Björn Larsson

Jag är en sucker för novellsamlingar, jag älskar noveller och jag skäms inte för det. Det avskalade och koncentrerade, att slippa allt det onödiga och långa tramset som annars upptar hundratals sidor i romaner. Så fort jag ska åka tåg och går förbi Pocket Shop så går jag in och snokar efter nya novellsamlingar. Så även gången när jag köpte Filologens dröm. Tyvärr var det inte alls en bok som räddas av novellens korta och koncisa form. En novell var bra, den om geologen som gör sitt livs upptäckt. De andra novellerna är antingen tråkiga eller sådär "nu ska vi tvista till det", fast utan att lyckas gör en tvist. Ingen intressant sådan i alla fall. Alla noveller går huvudsakligen ut på att de handlar om olika akademiker, som på ett sätt eller ett annat kommer till att lära sig något utanför sitt eget ämne och därtill också lär sig något om livet. Ja, det är lika cheesy som det låter. Och sen gjorde Larsson den värsta synden av alla: han skrev in sig själv och sin bok i sin bok. Å, så jag avskyr när författare gör så! Det blir inte meta och roligt, det blir besvärande och det hackar bort mig från novellens egna värld och kastar in mig i verkligheten igen, jag inser att din novell bara är en novell. Jag får inte leva mig in i den! Nej, hela novellsamlingen kändes tunn och som om Larsson mest tänkt "nu ska jag skriva noveller om akademiker" och sen byggt ut diverse tunna historier från det. Det håller inte, tyvärr.

Spelreglerna - Jonas Karlsson

När Jonas Karlsson debuterade med sin första novellsamling (tadaaa, där är såklart jag och novellsnaskar) Det andra målet var jag inte särskilt imponerad. Det var noveller, de var helt okej, men inget mer. Ingen gjorde något intryck på mig så att jag minns någon av dem nu några år senare. Men eftersom någon i en recension nämnde "det växer ut ett extra huvud på huvudpersonen, ett malligt huvud" i Karlssons fjärde och nyaste novellsamling Spelreglerna, så beslutade jag mig för att ge honom en till chans. Det är exakt sånt som jag tycker mycket om, det absurda i vardagen. Spelreglerna var en helt otippat bra novellsamling! Karlsson har en vardagligt och opretentiöst språk, det är lättflytande men ändå detaljrikt. Han har ett fantastiskt öga för detaljer i vardagen, som man själv inte tänker på i sin egen vardag, men känner igen när man läser om dem. Det märks så väl i alla dialoger som förs i boken, att Karlsson jobbar som skådespelare - de är nämligen otroligt pricksäkra. Svenskt pricksäkra, de är extremt Svenska, och jag älskar det. Jag vet ingen annan Svensk författare som lyckas så bra med sina dialoger. Den första novellen i boken gjorde dock inget större intryck på mig, det gjorde däremot den längsta novellen om en man som får en faktura hemskickad till sig, vilket visar sig vara en faktura från staten. Den avser mannens alla njutningar i livet, dofter, kärlek, solens varma strålar mot huden en sommardag och så vidare. Fakturanovellen och novellen med det malliga extra huvudet gör hela novellsamlingen värd att läsa. Några av de andra novellerna var lite platta, fortfarande väldigt läsvärda, men de hade kunnat varit lite mer oförutsägbara. När boken tog slut kände jag mig lite besviken över att inte få mer... så tur för mig att jag av bara farten hade beställt Karlssons andra novellsamling också!

Den perfekte vännen - Jonas Karlsson

Det visade sig nu att Karlssons tredje (tredje? Jag har alltså missat den andra? HURRA! Det finns en hel samling noveller jag råkat missa att läsa! *LER BESTÄLLER GENAST FRÅN ADLIBRIS*) novellsamling var bättre än den fjärde och senaste. Den är mer oförutsägbar och med mer absurd vardag, som aldrig tippar över till fiktion. Hans språk är underbart och novellerna är väldigt underhållande, en av dem, om en man som finner ett hemligt rum på sin nya arbetsplats är en av de bästa novellerna jag läst på mycket länge! Vore den en roman skulle jag gladeligen läsa den! Hur Karlsson beskriver den högst osympatiske och jobbiga huvudpersonen är komiskt och pricksäkert, jag kom på mig själv med att skratta till då och då. Även här är dialogerna utsökta. Jag är lite avundsjuk på honom för hans dialoger, DET ÄR JU FUSK ATT VARA SKÅDIS OCKSÅ... Men folk i allmänhet verkar snarare tycka att "om man är skådespelare så får man hålla sig till det, man kan ju inte skriva böcker och tro att man är författare också" men verkligheten (utan folks avundsjuka på kreativa människor) är helt tvärt om tycker jag, han tjänar ju verkligen på att även vara skådis. Det jag tycker så mycket om med Hjalmar Söderberg är hans Stockholmsskildringar, de är så Stockholm vid förra sekelskiftet. Det är vad jag gillar med Karlsson, hans noveller är så Stockholm just nu. Kanske kan de snabbt bli daterade, men vad gör det egentligen? Jag kommer läsa dem när jag är gammal och minnas, exakt, hur det var att vara 30-ish och att bo i Stockholm på 10-talet. Något som kanske stör vissa, men som jag bara tycker är trevligt, är att jag hör Karlssons (fina) röst i mitt huvud när jag läser novellerna. Du borde verkligen läsa den här novellsamlingen. Den är riktigt bra.

Människohamn - John Ajvide Lindqvist

Jag vet inte varför jag läste den här boken, jag gillar ju inte ens Ajvide Lindqvist. Och...alltså boken är jättetjock, som ett hus snarare än en tegelsten. När man börjar läsa så förstår man att en liten flicka försvinner, på ett mystiskt sätt från en ö, det finns något där, något väsen eller övernaturligt medvetande. Så långt, helt okej och spännande. Men sen, den här ön, på den bor det människor, en hel del människor. Och av någon helt outgrundlig anledning så känner Ajvide Lindqvist att han måste berätta ALLT om ALLA dessa människor. Det tar upp 80% av boken och gör mig ännu mer avogt inställd till romaner och dess alldeles för ingående och långsamma form. Det skall dock erkännas att jag under några nätter kände det rätt skönt att slentrianläsa om folk på en ö och vad de hade haft för sig i sina liv, men kom igen, så ska det väl inte vara att läsa en bok? Det hände ju inget! Tillslut blev jag otålig, och så plötsligt, när det var några få sidor kvar av boken så PANG! - hände allt. Det blev ett tempo som bara överraskade min nu sega och långsamma hjärna som såsat sig igenom flera hundra sidor släktforskningsberättelser från en ö som inte ens finns. Så nej, det blev inte bra den här gången heller. Oavsett vad folk (alla) säger, jag ser inte tjusningen i Ajvide Lindqvist, hans berättelser är mediokra, hans skräck känns som "skräck" och hans språk är tråkigt och opersonligt, ibland lite larvigt. Konstigt med alla populärkulturreferenser från indiemusik han alltid måste spränga in i historierna också, what gives?

Syster - Bengt Ohlsson

Den här boken gjorde mig först nyfiken, sen uttråkad och slutligen förbannad. Vafan? 278 sidor av: en flickas syster försvinner. Sen blir det inget mer än så. Flickans syster är borta, hon får flytta in hos sin faster och där händer: inget. Hon tänker på sin familj och undrar var hennes syster kan vara. Polisen kommer och frågar om hon vet var systern är, det gör hon inte. Sen är boken slut. Ohlsson kunde gjort mig en tjänst och kortat ner sitt manus med 270 sidor och fyllt resterande med det material hela boken är byggd på. En gåta som man tråkas ut med och sen inget svar. Min kompis sa att hon mindes boken som bra, jag frågade henne vad som var bra med den, men det mindes hon inte. Just så kände jag också, fast medan jag läste boken. Varför läser jag det här? Sista gången jag läser något av Ohlsson.

Kall feber - Jerker Virdborg

Jag kom i kontakt med Virdborgs noveller när jag såg en novellfilm på SVT förra året, "In", som var baserad på en novell av Virdborg. Jag fullkomligt älskade In, den var allt det otäcka, mitt i vardagen. (Ja, det är mitt favorittema). Det blev dock en besvikelse när jag läste novellen och allt det otäcka inte fanns med, det var något som filmskaparen läst in och lagt till själv. (Bra gjort, o du Adam Berg, bror till Jocke Berg!) Nåväl, novellen kom från novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt, vilket var en medioker novellsamling och inget jag orkade läsa klart. (Ohlsson tog på mina krafter minns jag...). Men, jag hade i samma vända som jag köpte den, även köpt Virdborgs roman Kall feber, den omnämndes som dystopisk och det är ett magiskt ord för mig. Vilket var tur för mig, eftersom det visade sig vara en bra bok! Vi får följa en kvinna som får jobb som forskare på ett enormt, och isolerat, komplex av kombinerade lägenheter/forskningsinstitut/företag/stad. Den isolerade känslan gör sig alltid bra i dystopier! Virdborgs språk är avskalat och klart, lite opersonligt, men det gör inget, det är inte torftigt på något sätt. Kvinnan börjar förstå att det försiggår märkliga grejer och börjar snoka. Konstiga saker händer, osv. Ja, jättetråkigt beskrivet men jag kan inte berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket... Den var överraskande bra och spännande! Den beskrivs som en "Kallocain av vår tid" på baksidan, men jag tycker att det enda Kall feber och Kallocain har gemensamt är att de båda är dystopier. Men, det kanske inte skrivs så många svenska dystopier, jag kommer då över tråkigt få i alla fall. Det är sällan man (jag) tänker det om romaner, men jag önskar att den hade varit längre. Inte nog med att den slutar alldeles för abrupt, många spännande och intressanta ställen på det massiva komplexet beskrivs när kvinnan går på upptäcktsfärder, men man får veta alldeles för lite om dem. Jag blev ju nyfiken! Jag vill veta varför ställena är som de beskrivs, vad som händer där, varför de personer som är där beter sig som de gör. Jag önskar helt enkelt att Virdborg hade varit mer ingående i de miljöer han beskriver. Dystopier är ju spännande därför att oftast har något hänt som gör att framtiden inte alls är som den tid vi själva lever i, och då vill man veta på vilket sätt och hur miljöer skiljer sig från nu. Nåväl, det var en bra bok, den gjorde mig nöjd och restaurerade min (om än svaga) tro på romanen.

Spill - Sigrid Combüchen

Är det min lott att förgöras med långa, tråkiga romaner som är liksom en stillbild på en grå socka framför en grå vägg som man tvingas titta på i 39 timmar? Nu var Spill en present så jag gav den en chans, den hade ju dessutom vunnit priser så... Ja. Jag orkade mig igenom 107 sidor, dessa hade då beskrivit en 1800-tals middag och hur denna tillagas, vilka som ska vara med på middagen, hur de var släkt, hur varje rätt tillagades och vad de som åt tyckte om maten. Seriöst? Och parallella historier som vävs in i varandra och möts? Njääee... jag tycker verkligen det är tråkigt och onödigt. Jag lånade ut boken till mamma, hon gillar ju ingående och tråkiga berättelser om hur det var man vek näsdukar förr i tiden, tänkte jag. Mamma läste och sa sen "Mjaa, den var ju...långsam. Det hände ju inte så mycket... men man fick ju veta hur de levde då...typ, i alla fall vad de åt och vilka som var släkt med vem, ehm.". Sorry mamma.

Mörk vår & Jasminmannen - Unica Zürn

Två mycket spännande berättelser delar på 175 sidor. Mörk vår handlar om en flickas dramatiska kärlek till en främmande man, om tabun och en sexualitet som håller på att utvecklas. Det är en våldsam berättelse, ärlig och fascinerande. Skrämmande, berättad med ett väldigt rakt språk. På ett sätt märks det när originaltexten har varit på tyska, det är ett så rättframt språk, direkt och inte alls svulstigt. Jag tycker om det. Jasminmannen är en inblick i en psykos, och det, liksom en in blick i en nyutvecklad sexualitet, är intressant. Så många nya perspektiv och infallsvinklar på världen, psykotiska människor och deras världsbild har alltid fascinerat mig. De har ett alternativt universum att beskriva för de som inte har tillgång till deras hjärna.

August Strindbergs Inferno - Fabian Göranson

Så... på tal om psykotiska människor... Strindberg! Det här är en fantastisk serie-skildring av Strindbergs tid i Paris då han irrar runt och inbillar sig den ena mer vansinniga idén eller konspirationen än den andra. Han ägnar sig åt alkemi, svart magi och att skriva brev, övertygad om att han inte är menad att vara författare utan att han kommer bli den som upptäcker hur man tillverkar guld. Det är extremt roligt och underhållande och Göranson fångar Strindbergs alla melodramatiska utfall och infall så lysande! Jag skrattade rakt ut flera gånger! Varje bildruta är som en liten tavla, så fin och detaljrik och när man läser så blir de till en film som spelas upp framför ögonen. Göranson lyckas så väl med att kombinera Strindbergs paranoida självcentrering i både ord och tillhörande bilder på så finurliga (och ibland hysteriskt roliga) sätt! Ibland tycker jag till och med synd om stackars Strindberg. Och det är inte så som det kan vara i många seriealbum, att det är för lite text för pengarna och att man läst ut hela boken på en halvtimme. Nej, det tar några dagar att plöja igenom Strindbergs vansinne! Åh, lyckan! Jag vill läsa massor av fler serier om Strindbergs olika och vansinniga bravader!

Människor helt utan betydelse - Johan Kling

Även den här novellen såg jag filmatiserad som en novellfilm på SVT. Det är fascinerande att jämföra vad filmskaparen valt att ta med i sin film och hur han har tänkt sig personer och situationer med vad som finns i texten. I In så tyckte jag bättre om novellfilmen, i Människor helt utan betydelse så tyckte jag bättre om novellen. De är visserligen extremt lika, men det finns några detaljer i noveller som väcker mitt intresse som jag inte minns fanns med i novellfilmen, obehagliga detaljer som gjorde att jag uppfattade huvudpersonen på ett helt annat sätt. Nåväl, det är en skildring av en dag i fruktansvärt menlös 30-nånitings liv i Stockholm. Han går runt i staden en varm sommardag, träffar vänner och ovänner, tänker på kvinnan han älskar, väntar på hennes samtal, tänker på deras relation... allting med en sådan uppgivenhet, han har liksom gett upp inför det faktum att han är menlös. Miljöbeskrivningarna av Stockholm är väldigt vackra, åter igen kom jag att tänka på Hjalmar Söderberg, men den här novellen är inte lika tidstypisk för 10-talet som Jonas Karlssons noveller är, nej, den skulle lika gärna kunna utspela sig på 80-, 90- eller 00-talet. Så, den är väl senaste-decennium-typisk. Men kontrasten mellan de vackra miljöbeskrivningarna och mannens menlösa personlighet är väldigt fin. Och väldigt stark. Man pendlar ständigt mellan att känna medlidande med honom och att irritera sig på honom och känna avsmak för hans menlöshet. Så, läs den här lilla novellen, det är den verkligen värd.

Så sammanfattningen av det här kan vi komma överens om är; Åh, mmmm, Jonas Karlsson...

My log has something to tell you

2011-11-08T01:07:00.025+01:00

Så, nu äntligen har jag tagit mig samman och redigerat, valt och lagt upp alla bilder från Ambra och Christoffers Halloween-fest! Jag gick som:

Log Lady! Min top tre favoritkaraktär bland alla tv-serier jag sett på. På väg till festligheten stannade jag, Anton och Jonny upp på Antons jobb och bytte om. Det bästa var helt klart när en tant fick syn på Jonny, utklädd till Gadaffi med kulhål i pannan, och gapskrattade rakt ut och lät som ett litet brandalarm!

Jag fick höra från Gisela att hon läst på Twitter om hur någon skrivit att de hade sett Log Lady åka tunnelbana, just när jag var ute på en tur mot stan. Så kul att bli igenkänd! Pressbyråfolk och andra verkade dock aldrig sett Twin Peaks, och frågade vem jag skulle föreställa... Hur kan man hålla på med sånt otyg och inte se Twin Peaks? Varför vill man leva i okunskap om en sån underhållande och bra serie? Jag förstår det inte alls.

Nåväl, när vi kom till festen möttes vi av:

En mystisk spådam med tillhörande kaffekopp, för att snabbt och smidigt kunna ha kaffesump att spå i om det skulle komma en förvirrad själ som behöver guidning.

The Wicked Witch of the East var där, med en av sina mycket små undersåtar; en flygande apa! Fast de söta fladdemusvingarna syns inte på fotot. De två hängde med en förolyckad cyklist.

Liten rar inredningsdetalj...

Där fanns två stycken skadade/döda soldater i full uniform.

Och sjuksköterskan som fått handen avbiten av...

Den förrymda galningen! Vilken fått så många elchocksterapier att hon ständigt ryckte med ansiktet och axeln i obehagliga ticks.

Sjuksköterskans hand återfanns på samma bricka som mentalvårspatientens alla piller och mediciner...

Patienten hade till och med en journal, i vilken det stod vad hon var intagen för, vilka behandlingar hon genomgått och hur det hade gått...

En märklig blandning folk stod vid bordet...

Fint dekorerat med spindelväv och pumpor - som sig bör!

Rorschach, den skurken, hade tagit sig ut och ända till festen. Där smög han omkring, ibland med en öl i handen.

Mad Max kom förbi.

Och den stora pumpan låg i hörnet, vid böckerna, och lurade.

Log Lady stod och dansade med sin log i godan ro när den förrymda mentalvårdspatienten klamrade sig fast runt hennes ben. Sjuksköterskan kom snabbt till undsättning för att se till att logen inte hade chockats av den plötsliga attacken. Log Lady verkade dock helt oberörd. Galning som galning, de har kanske ett slags samförstånd?

Army of Darkness-snubben hade sågat sig fram och in till festen och poserade malligt för mig medan hans brösthår vajade lite i festens svaga bris.

Mer mingel och ölande.

Lilla My var där och surade såklart på typiskt finskt och buttert vis.

Lady of the Lake anlände även hon.

Laboratoriet stod och puttrade och bubblade på ett bord, bredvid andra godsaker.

Log Lady satt med sin log och funderade över vad den hade sett den där natten när Laura Palmer mördades. Logen sa: "Dark. Laughing. The owls were flying. Many things were blocked. Laughing. Two men, two girls. Flashlights pass by in the woods over the ridge. The owls were near. The dark was pressing in on her. Quiet then. Later, footsteps. One man passed by. Screams far away. Terrible. Terrible. One voice. The owls were silent.” Sen ville logen ha öl och snask.

Illern Göran kom dit, med sin husse Fred Asp, och var på sitt bästa gå-bort-humör.

Karl Lagerfeldt stod och hängde i köket och visade glatt upp sin "Karl who?"-kasse som han är så nöjd med.

Hjärnan ville vara ifred och tänka till ljudet av kokande vätskor.

Freddie Mercury och hans sneda tänder minglade borta vid soffan när jag kom förbi.

Fint och sticksigt folk kommer alltid sent, som man brukar säga. Efter ett bra tag dök även Pinhead upp och gjorde en storslagen entré med några väl valda och pompöst onda ord. Senare på kvällen vann han omröstningen för kvällens bästa kostym! Det gjorde honom glad/arg.

Rorschach smög runt medicinbordet och snokade i journalen han hittade där. Tyckte jag såg honom smaka på några av pillren också...

Gaddafi var som sagt där, med kulhål, ful hatt och flottig frisyr, i vanlig ordning. När Jonny var färdigutklädd så såg jag precis vad som fattades: brunt läppbalsam. Gaddafi hade ju en konstant fruit punch mouth. Inte kunde man ha anat att Log Lady och Gaddafi delade sminkrutiner, men så är det uppenbarligen.

En diktator är ingen diktator om han inte har en pistol av guld. Det vet nästan alla.

Huvudet från gäst som ej uppfört sig enligt Ribbings regler och oregler, tick ta sitt straff.

Boba Fett hade gjort uppehåll i sin jakt på Han Solo och tagit för sig av nåt gott att dricka istället! Smart. (Jag och Boba Fett kom på delad andraplats i kvällens bästa kostym-tävlningen, wooo! Min log blev så himla glad!)

Dr. Philip Decker stod i köket och rökte, och vaktade det blodiga bordet.

Myggan fladdrade runt och letade blod, som tur var fanns det ju i överflöd överallt! (Bild stulen från Tommy, eftersom myggan vägrade sluta flaxa med vingarna när jag skulle fota honom.)

Inte många vet om det, men Freddie Mercury blev tvungen att försvinna från offentligheten på grund av andra orsaker än hans påstådda död. Han och en jättemygga är nämligen gifta och stolta föräldrar till ett helt normalt och förnöjsamt barn, vilket de matar med godis. Och blod.

Pinhead och Fantomen på operan skålade. Att dricka öl med röda sugrör är något av det ondaste man kan göra, det är allmänt känt sen sugrör/ondska uppfanns.

Ingen tar sin solbränna (eller urringning) på lika stort allvar som Fabio. Se så sensuellt och härligt kräftröd och glansig han är! Hälsan själv!

Se på vår tröskel står, av de tre onda Luciorna, vitklädd med ljus i hår (och drink i hand).

Det är tarmarna i ens inredning som gör det där lilla, lilla extra. Det blir så hemtrevligt och mysigt!

De gråtande barnen kom direkt från Hötorget, och alla som inte bytt tavlor på väggarna sen 1978, och hötorgskontade sig inne på festen. Som tur var så slog aldrig deras förbannelse om eldsvådor in, och vi klarade oss helskinnade.

Den hade stolen och spindelväven helt för sig själv.

Boba Fett satt och tog det lugnt i en fåtölj, helt omedveten om att...

Bob från Twin Peaks åter igen sluppit lös från The Black Lodge och nu smög runt bakom Bobas rygg...

... och sedan var han borta vid jordgloben. Min log blev illa till mods och jag skyndade mig därifrån.

Ett av de gråtande barnen såg Bob och grinade ännu mer, borta vid fönstret.

Det gjorde bara att Bob blev ännu mer nöjd.

Baby Doll stod i hallen och letade efter nazizombies att slå ihjäl.

Annie Wilkes hade lämnat sin stackars skadade författare hemma i sängen och tagit med sin favoritkniv för att komma till festen och roa sig.

One day my log will have something to say about this. My log saw something that night

Bob smög runt, halvt där - halvt inte där. Sådär som Bob gör...

Gråtande barnet fick syn på det, igen, och fortsatte grina ännu mer, igen.

På toaletten trängdes Ziggy Stardust med ett kritvitt spöke.

(Bild snodd från Anna) Sen kom den där motorsågsgalningen och angrep min log! Jag hytte med näven, men inte slutade han för det. Andrea saknades, men hon/Tor vinglade runt, full av mjöd och makt, på en båt, långt från oss. Men om ens skägg ska bli sådär mäktigt så måste det gödas med mjöd, och det fanns nog betydligt mer av den skummande varan på båten än på festen. (På tal om tjejer som klär ut sig som bra/häftiga istället för sexiga!) Min log behövde vila upp sig hemma efter det så jag och Bob smög oss hem.

And the moon is gold and silvery, who knows where the sidewalk ends

2011-11-04T21:01:00.006+01:00

Ett snabbt avbrott för årets tantighet:

Mitt bankkort har pajat lagom till helgen, så jag får ett nytt nån gång nästa vecka, förhoppningsvis på måndag eller tisdag. Stod nyss och ondgjorde mig över att behöva föra över pengar till Anton, vilka inte heller kommer komma fram förens nästa bankdag, dvs; måndag. Och jag hatar att inte kunna betala för mig själv och ... Men så! Jag kom på det! Jag har ju stoppat undan pengar, KONTANTER, i min byrålåda! Riktiga pengar som faktiskt existerar och inte går sönder. Haha, stupid bankteknologi - jag är förberedd på att du kommer svika mig rätt som det är! Väl förberedd!

Well, hell doesn't want you and heaven is full, bring me some water, put it in this skull

2011-10-31T22:59:00.014+01:00

Det här med att tjejer alltid ska klä ut sig sexigt på Halloween, what gives?

Tjejer ska ju vara snygga 365 dagar om året så varför kan man bara inte plocka en (en!) dag och inte försöka vara snygg och sexig? Vanlig Tjej™ - ingen kommer tro att du är ful på riktigt, folk fattar ju att det är en utklädnad... Det är okej att vara rolig/ful/otäck i alla fall EN gång om året, eller hur? Visserligen så klär ju Vanlig Kille™ inte heller ut sig mer än att sätta på sig ett par röda plasthorn eller kleta nåt grönt i nyllet och har på sig sin munkjacka och lagom slappa jeans till det. Men de går ju inte direkt runt i sexiga outfits och ser ut som Chip n dales med röda horn på sig. Eller klär ut sig till Sexy Byggarbetare/Sexy Doktor/Sexy Direktör/Sexy Sopgubbe/Sexy lokalvårdare osv. osv. Nån dag ska jag orka analysera det på riktigt, och inte bara gnälla över det. Men jag orkar inte just nu, kan folk bara inte släppa sin fucking könsroll för en jävla dag?! Jag lovar, jorden går inte under, universum sprängs inte.

Se följande vettiga illustration av Jillian Tamaki, gällande "what gives" och tjejers sexiga Halloweenoutfits:

Jag är otroligt glad att jag varje år är inbjuden till en Halloweenfest där ingen tänker på att vara snygg eller sexig. Det är befriande. Min dröm är att få hänga med Heidi Klum och bygga vansinniga kostymer ihop med henne, hon är så gott som aldrig "sexig tjej på Halloween" - och hennes kostym i år slår fan allt!

SÅ JÄVLA AWESOME! (Fler bilder på hennes Hallowwenkostym, när hon står som ensam awesome tjej bland andra tjejers sexiga outfits, samt olika Halloweenkostymer hon haft andra år finns här)

Och snart kommer även bilder upp från Ambras årliga Halloweenfest, håll ut! Där är min kompis Anna med, hon är också en tjej som alltid klär ut sig till helt vansinniga/fula/otäcka/roliga personer när det är maskerad/Halloween på gång! (Anna du borde göra ett blogginlägg med samtliga av dina Halloweenkostymer så alla kan få se!)

And the music softly moans, t'ain't no sin to take off your skin

2011-10-27T22:26:00.016+02:00

Nu ska du få två bra sminktips. Helt gratis. Goda råd är inte dyra här. Speciellt eftersom jag har fått tipsen från den enda sminkblogg jag läser; Killer Colours (nu på ny adress: här), så jag är inte upphovsman till dem. Men jag har använt mig av dem och blivit glad! Och snygg. Och min plånbok har blivit glad. Två bra saker med andra ord.

1. Nagellack

Om du vill ha mycket snygga nagellack att välja mellan, bland annat min favorit: Chunky Holo Black, så är det Kleancolors du är på jakt efter. Tänk, hologramnagellack! Ah! Barndomsdrömmen ända sen man fick sin första Kalle Anka med hologram!

På Beauty Joint finns Kleancolor i alla färger du kan tänka dig. De kostar 1.75 $/st vilket är ca 12 kr/nagellack! Om du är osäker på hur nagellacken ser ut på - bara bildgoogla Kleancolor + färgens namn och du får massor av bilder med hur de olika färgerna ser ut på folks naglar. Värt.

Här är ett annat fint nagellack från Kleancolours som Killer Colours har provat, det ser så snyggt 80-tal ut!

Tips:
Jag hatar att måla om mina naglar hundra gånger i veckan så jag började undersöka om det fanns något sätt att slippa det. Att få nagellacket att fästa bättre och hålla sig så. Och efter lite sökande så fann jag att: ja, det gör det. Lösningen heter Orly Bonder. Den är som en slags dubbelhäftande tejp! När man målat på ett lager blir nageln klibbig och då fastnar nagellacket bättre och håller sig på nageln några dagar längre. Jag älskar produkter som förbättrar de man redan har! Såhär ser flaskan ut, och du hittar den billigt på e-bay, eller om du bor i Stockholm: på Åhléns City.

Topp:
Och vill du ha sådär godisglansiga och jämna naglar? Bra, då kan du köpa överlacket från Poshe: "Top Coat" heter det, helt logiskt. Det blir högglansigt och torkar extremt snabbt. Finns billigt på E-bay.

2. Ögonskuggor
Om du vill ha många snygga ögonskuggor att välja mellan så kan du gå till Glamour Doll. De har alla snygga färger OCH prov-på-handen så du ser hur ögonskuggorna ser ut på huden. Vilket jag annars tycker är det största problemet med att handla smink på nätet - man kan inte prova på handen. Här har någon gjort det åt dig!

Ögonskuggorna som fullsize är billiga, 6 $, ca 40 kr! Bra pigment verkar de ha också, och vissa är helt veganska. Jag har nyss beställt ett gäng därifrån (Trophy Wife, Sterling Glitz, Immature, Backstabber, Bruised!, Pistol Pistol, Phyrra och Lovers Lane) så jag återkommer om de visar sig vara helt värdelösa, men det tror jag verkligen inte att de är.

Men nu till det bästa: du kan beställa prover, dels i en liten påse dels i en liten burk. Jag valde burkarna, de kostar 2,50 $. (ca 16 kr!) De verkade mer praktiska än att ha ögonskugga i en påse, ser framför mig hur det ligger som färgglada moln lite här och där i lägenheten... Jag köpte som sagt bland annat Lovers Lane, som Killer Colours har provat här. Galet stiligt! Såhär ser färgproverna som hon beställde ut.

Så, nu är du färgglad och holografisk! Behöver du fler tips så finns ju alltid min tipslista på smink, krämer och annat kladd man smetar på kroppen, enjoy!

And who throws the dice, on the day after tomorrow

2011-10-25T00:48:00.011+02:00

Kära kvinnor som går till Sandsborgsbadet med era söner:

Jag förstår att man vill ha med sig sin son in till kvinnornas omklädningsrum när han är liten, när han är ett barn. Barn vet inte så mycket om sexualitet och kön och varför människor ser olika ut nakna. Det gör inget om ens son som är ett barn står inne i duschen med kvinnor och flickor för han förstår inte att kroppar kan vara något sexuellt, och det är inte heller sexuellt för honom. Det är bra att ta med sitt barn in i omklädningsrummet och duschen för att hjälpa honom klä på och av sig och se till att han inte kommer på villovägar eller gör sig illa.

Men, när pojkar blir äldre så slutar de vara barn. Då är de pojkar.

När pojkar börjar skolan och är över 7 år gamla, då släpper ni ändå iväg dem för att ha gymnastik och där klarar de att byta om och duscha helt själva. När de börjar skolan kommer de att börja tänka på tjejer (förutom vissa som kommer börja tänka på killar) och de blir nyfikna på kroppar - sina egna och andras. De kommer att märka att tjejer och killar ser olika ut och att det kan framkalla både blygsel och nyfikenhet. Blygsel om tjejer i ens egen ålder ser en naken, och nyfikenhet på hur tjejers kroppar ser ut nakna. Kanske kommer de över en porris (aka. 95% av internet) och får syn på saker så som tuttar och fittor. Sånt händer, det är helt normalt.

Vad som inte känns helt normalt är att som mamma inte inse när ens barn inte är barn längre utan en pojke, men ändå ta med honom in i damernas omklädningsrum. Ja, jag fattar, de växer upp så snabbt, bla bla, man vill inte att ens son ska ha en sexualitet rätt som det är, bla bla, allting är ju naturligt, blablablaaa... Men vafan?

Jag simmar två dagar i veckan, 7 av 10 gånger som jag går till Sandsborgsbadet, står det en pojke i damernas dusch och glor på mina bröst. (Om det är en bra dag, annars glor de överallt där solen inte skiner...) Detta kan jämföras med när jag simmade i Avesta badhus och det hände mig kanske en gång varannan månad, och då simmade jag 5-6 dagar i veckan! Jag är inte pryd av mig, jag blir inte ledsen eller kränkt av att en 8-10-årig pojke står och glor på mina bröst när jag duschar, det är inte det som är problemet.

Problemet är dels att jag vill gå och simma, byta om och duscha utan att känna mig som något era söner lär sig kvinnlig anatomi genom. I omklädningsrummet och i duschen vill jag bara vara en människa som har/ska träna, inget som sexualiseras eller undersöks. Jag vill inte möta din sons blick när han tittar upp från mina bröst och jag ser hans hårlösa kropp (som flera gånger nått mig till axlarna och ibland är i samma längd som jag själv) och snopp (vilken det ibland dras i) framför mig. Det får mig att känna mig som en blottarpedofil. Det känns äckligt. Jag vill inte vara nåt objekt för nyfikna pojkögon när pojkar är så långt ifrån något sexuellt jag kan tänka mig. Men bara för att jag finner dem asexuella så är de inte det, uppenbarligen har de ju en sexualitet. Jag tror de andra tjejerna/kvinnorna som din son tuttglor på känner likadant, de ser då iaf besvärade ut.

Men dels är också problemet den enorma genans sönerna känner när de möter tjejer i sin egen ålder. Förstår ni mammor inte det? Ser ni inte hur er son skäms och försöker skyla sig när jämnåriga flickor står och glor på honom när han ska byta om? Ibland är de tre-fyra stycken flickor, han är ensam. Seriöst, jag skulle ha dött om jag var i skolålder och inne på herrarnas och tre-fyra pojkar i min egen ålder (som kanske till och med går i samma skola som jag!) stod och nyfiket glodde på min nakna kropp.

Men jo, vissa av er förstår att det blir jobbigt för er son, och då står ni och håller upp en handduk som skydd så att han inte ska skämmas för mycket för sin icke kvinnliga kropp inför flickorna i omklädningsrummet. Är inte det en (övertydlig) signal för att det är dags för honom att gå in på herrarnas och byta om där? Jag tror han är fullt kapabel att klara av det själv, han gör det ju redan i skolan. Varför är du inte fullt kapabel att byta om och duscha själv, utan din son? Och visst, ni får vara den där härligt naturliga och nakna familjen som tycker om att duscha och vara nakna tillsammans fram tills ungarna fyllt 18, tuta och kör, men gör det hemma och lämna mig utanför det.

Så, nästa gång jag kommer till badhuset måste jag alltså gå och säga till i receptionen och fråga vad de har för regler. Ska mödrar få släpa med sina söner in i damernas omklädningsrum oavsett ålder? Är jag där för att byta om/lära ut anatomi - simma - duscha/lära ut anatomi till pojkar? Är det samma sak inne hos herrarna? Står 10-åriga flickor med begynnande bröst med sina pappor i duschen och glor på nakna 20-nånting-män? Känner ingen sig obekväm med det? Borde jag maila enhetschefen Ann-Marie Palm och gnälla? Kan nån ens göra nåt åt det? Och nej, jag tänker inte dra upp det i duschen eller omklädningsrummet med mamman, så den där stackars sonen måste bli ännu mer självmedveten och skämmas.

I still believe that there's gold, at the end of the world

2011-10-22T00:30:00.001+02:00

Eftersom vi lever i landet där det blir midvinter med stjärnklara, svarta dagar så börjar det bli dags nu. På söndag blir det normal tid igen. Det betyder också att det är dags att täta fönstren, där det lilla luftinsläppet sitter.

Man tager vad man haver - och snyggt blir det.

Jag älskar jordgloben som jag ärvt av farmor och farfar! Den stod i min pappas gamla pojkrum hemma hos dem och är från jag vet inte när, men länderna som finns på globen är få och har konstiga namn. Jag sov över hos farmor och farfar rätt ofta när jag var liten, eftersom vi bodde granne med dem, och eftersom det var lite spännande att sova borta. (Och eftersom jag fick limpmackor med massor av ost på som frukost där...) Jordgloben brukade vara tänd som nattlampa så monstren och allt spök skulle hålla sig borta om nätterna.

Do you remember the night we met? That's the night I knew you were my pet

2011-10-20T20:04:00.031+02:00

Nu ska jag skriva ett mycket långt, ingående och rätt sentimentalt inlägg, men... det kommer vara ett inlägg om vänskap också, så det kanske inte blir allt för internt och cheesy.

Jag tänkte att jag borde skriva nåt om Miró, när jag imorse vaknade och sa "gomorron" till honom och kliade honom på kinden och han la sin lilla luddiga tass på min hand, som ni ser på den här suddiga bilden här bredvid. Han hade dragit in klorna och höll om mig med sina små mjuka tår.

Alla som känner mig och som har läst det här bloggen vet att jag har två små ewoker som jag älskar mest av allt på jorden. Miró och Biggels. (Aka. Bill och Bull) De är egentligen katter, men de ser ut som grisbjörnar/ewoker så jag kallar dem för det. Ni som läst vet också att jag vid förra jul/nyår nämnde att Miró blivit sjuk. Det är det jag tänkte skriva om, men inte bara det, utan också hur djur faktiskt kan känna tacksamhet och hur en liten katt som förlorat ett av sina nio liv, börjar uppskatta livet mer. (Jag lägger in lite bilder på Miró här och där, de flesta är inte från när han blev sjuk, för jag ville inte knäppa/ha så många kort på honom då. Det är inget jag vill minnas.)

Allt började med att jag, Biggels och Miró åkte till Dalarna för att fira jul hemma hos mor och far i Karlbo. Allt var frid och fröjd, deras katt Sigge var jätteglad över att Miró kommit dit eftersom de två är bästa kompisar! De sprang runt, brottades och lekte om nätterna och granen var på väg omkull mer än en gång tror jag... På natten till juldagen kräktes Miró en eller två gånger, jag tänkte inte så mycket på det mer än att han säkert fått i sig ludd från Sigges päls när de brottats, eller nåt liknande.

Nästa natt kräktes han mer, och då blev jag orolig. Det var bara vitt skum som kom och han kräktes en gång i timmen, minst. Jag blev mer och mer orolig för varje timme och när han sen vid ett på natten gick på lådan och bajsade ur sig blodklumpar som stank förruttnelse fick jag panik och började gråta. Det är aldrig bra med blodig avföring, för varken folk eller djur. Speciellt när det luktar sådär... hemskt. Jag väckte mor och far och sa att vi måste åka till Bagarmossen med Miró så fort dom öppnade (jag visste inte att de har en akutmottagning) nästa morgon. Miró kräktes hela natten, jag var uppe och vakade och grät, samtidigt som jag försökte mata honom med vatten i en matningsspruta. Han började se hängig ut och låg bara på en matta och tittade på maten och vattnet jag ställt fram.

Klockan fem gick vi upp alla tre, satte oss i bilen och åkte mot Stockholm och djursjukhuset i Bagarmossen. Vi var tysta, Miró låg utmattad i sin bur och tittade på mig. Jag satt och grät lite mer, mina föräldrar var tysta. Jag visste inte vad som var fel på Miró, jag hade försökt googla det hela natten, men hittade inget om vita skumkräkningar och blodig avföring. Hade han ätit på någon giftig blomma? Hade han ätit nåt som han fått nån sjukdom av? Hade något i hans kropp bara gått sönder? Han är ju bara sju år gammal, det är inte så mycket för en liten katt.

När vi kom fram bar jag in honom, vi fick sitta i ett väntrum för katter som kanske bar på någon smitta, vi visste ju som sagt inte om det var så eller inte. Efter en timme fick vi komma in, jag lyfte ut Miró och la honom på undersökningsbordet. Veterinären suckade när hon vägde honom, han hade gått ner över ett kilo, och väger man fyra kilo så är det mycket... Hon rakade hans arm för att ta blodprov, men han var så uttorkad att det inte kom något blod, det droppade lite. Sen försökte han rymma, välte ut provröret med blod och helt plötsligt var det blod överallt på min lilla sjuka katt, på bordet, på veterinärens handskar och det såg så fruktansvärt ut, som en bild av framtiden och att vi skulle bli tvungna att avliva honom, att jag började gråta igen. (Minns att jag tänkte att jag kommer bli en sån där jobbig förälder som grinar när ens unge måste genomgå läkarundersökningar eller blir sjuk, när nu den dagen kommer) Mina föräldrar fick trösta. Far var sådär ledsen så han var arg, mor var ledsen så hon var ledsen. Veterinären gick iväg med det lilla blod Miró hade att ge, för att ta prover. Vi väntade mer. Ingen sa nåt. Miró såg bara så trött ut. Efter ett tag kom veterinären tillbaka och sa att de ville behålla Miró över natten, ta mer prover samt ge honom dropp. Och så fick det bli.

Vi lämnade honom där och åkte hem till Årsta med mig, sen åkte mina föräldrar vidare till Dalarna. Jag låg själv hemma, Anton var i Småland för att fira jul med sin familj, men hade satt sig i bilen och började köra upp mot Stockholm ihop med sin bror, så snart han fått höra att Miró låg på sjukhuset. Några timmar senare fick jag höra att en bil kört in i vår bil, vår bil hade gått sönder och Anton och Mårten var strandade på nån väg i ett -25-gradigt Småland. Jag låg hemma och oroade mig dubbelt och önskade att jag sluppit vara ensam just då. Allt skit hände på en gång. Anton och Mårten lyckades i alla fall oskadda köpa en jättebillig skruttbil av en gubbe i Vimmerby, få lift dit, och sen fortsätta köra hemåt. På kvällen kom Anton hem och då var vi i alla fall två som oroade oss tillsammans, på samma ställe. Vi kunde inte göra något. Jag sov knappt nåt den natten heller.

Nästa dag åkte vi över till sjukhuset för att hälsa på Miró, och det gjorde allting värre. De bar ut honom i en liten korg, han hade diarréat ner sig så de hade tvättat honom och han luktade sjukhus och var helt stripig i pälsen. Han satt och hängde med huvudet men sken upp lite när han fick syn på mig och Anton. Det såg ut som om han var hundra år gammal. Sjuksköterskan berättade att han inte åt något de gav honom, han hade en kanyl i armen som han fick dropp genom. Han bara satt där. Vi försökte få honom att äta lite av kattmaten som ställts fram, men han ville inte. (Jag känner honom ju, han äter bara hemma, hos mor och far och i Mångberg, där han känner sig trygg.) Han bara satt och tittade rakt fram. Vi kliade honom och pratade med honom, men han verkade inte orka nåt. Sjuksköterskan sa att de skulle ringa på kvällen och säga om vi kunde hämta honom. När vi åkte därifrån kändes det som om jag bara lämnade honom att dö där, ensam och rädd. Kändes som om jag svek honom när han var som mest sårbar och behövde någon han kände igen. Även om jag visste att jag bara gjorde vad som var bäst för honom...

Hemma gick jag och stirrade på telefonen, när den väl ringde sa en norsk veterinär att de fortfarande inte visste vad som var fel på Miró, han hade diarré nu, åt inget och var ännu uttorkad. Men de hade börjat ge honom antibiotika för att se om han skulle bli bättre av det. De ville behålla honom en natt till på sjukhuset, jag sa okej. Den natten pratade jag och Anton om hur många nätter vi skulle ha råd att låta honom stanna, pengarna bara rann iväg och nån gång måste man ta i den fruktansvärda frågan "Hur mycket har vi råd med?" och "Vad är Mirós liv värt i pengar? Är det ens till någon nytta att hålla honom vid liv såhär?". Det är hemska frågor att ens behöva formulera i huvudet. Ännu värre att försöka ta någon balanserad och vettig ställning till.

Nästa dag ringde samma veterinär och sa att de fortfarande inte riktigt visste vad som var felet. Han pratade om urinvägsinfektion som gått så långt att det blivit en akut blodförgiftning. Men jag förstår inte hur det skulle kunna ge Miró blodig avföring och kräkningar? Det är ju helt olika system väl? Hur som helst så sa han att Miró blivit aningen bättre av antibiotikan, vi skulle kunna hämta hem honom på kvällen. När Miró fick syn på oss lyfte han knappt på huvudet, han bara låg ihoprullad och utmattad. Det gjorde mig ledsen igen, vi fick recept på fem-sex mediciner han skulle ta dagligen, plus hungerstimulerande tabletter för att få honom att börja äta. Läkaren verkade inte särskilt optimistiskt, han sa inget jättedåligt, men han var inte direkt så peppande eller sa att det skulle ordna sig. Han visste mest inte vad som var fel sa han. Vi gav honom en julblomma innan vi åkte hem.

Väl hemma lade vi Miró på sängen på en handduk. Han låg där. Vi bar in mat och vatten åt honom men han rörde det inte. På armen hade han ett litet rött bandage, det syns på bilden här bredvid. Han var bara skinn och ben nu, och helt orkeslös. (Jämför med de andra bilderna så syns det att han är mycket tunnare) Det syntes på honom att han hade gett upp, han orkade inte mer och hade bestämt sig för att inte äta mer. Sådär som djur gör när de bestämt sig för att dö. Och det gjorde mig så ledsen och arg över att man bara inte kunde säga åt honom att fortsätta kämpa, bara lite till, nu när vi fått alla mediciner och han var hemma igen...

Den natten vaknade jag av något som knastrade. När jag vände mig om i sängen såg jag hur Miró låg och spann högt bredvid Anton och trampade på hans rygg. Han hade nog trott inte att vi skulle hämta hem honom från sjukhuset, att han skulle bli lämnad där för att han var sjuk. Han verkade så lycklig över att få vara hemma igen. Men trots det varken åt eller drack han... Vi började medicineringen, två eller tre olika antibiotikor, en medicin för att hans mage inte skulle ta skada av all medicin, en hungerstimulerande, en kräm som skulle stoppa diarrén... Vi virade in Miró i en handduk och gav honom alla dessa vätskor och krämer och tabletter, tre gånger om dagen. Jag ringde min vän Lisa, som är van hundägare, och hon berättade om att avkok på ris var bra mot diarré och att hon brukade ge sina hundar det. Och eftersom Miró varken åt eller drack tänkte jag att jag lika gärna kunde koka ihop nån form av supermat åt honom och tvinga i honom. Jag blandade avkok av ris med äggula (proteiner + alla vitaminer), grädde (fett å gott), krämen som skulle stoppa upp diarrén samt torrfoder (kolhydrater + mer protein och fett). Körde allt i mixern och fick en brun, illaluktande sås. En full matspruta och tre fulla matsprutor med vatten tvångsmatade vi Miró med var tredje-fjärde timme, så gott som dygnet runt. Varje dag från att han kom hem från sjukhuset fram till nyår var vi båda hemma och bara gjorde samma sak: vira in, mata, ge vatten, ge medicin, låta vila, vira in, mata, ge vatten, ge medicin, låta vila, osv osv. Miró orkade inte tvätta sig, hans skägg var brunt och fett av all mat och medicin som kommit utanför. Jag försökte tvätta honom och hålla honom ren, men så snart jag gjort det, var det dags för matning igen...

Jag hade faktiskt gett upp, nästan helt. Miró gjorde inga egna försök att äta eller dricka, han bara låg, utmärglad och trött. Men... så, på nyårsafton, jag och Anton hade bestämt oss för att gå på fest i några timmar, innan vi skulle hem och mata och ge medicin igen. Vi stod båda i köket, Anton diskade. Då kom Miró, på darrande små skelettben, och gick mot sin matskål. Anton och jag stannade upp och tittade på honom. Han gick fram, nosade lite på maten, satte sig framför den. Tittade på den. Sen gjorde han ett nytt försök, nosade lite och åt några små bitar torrfoder, sen gick han och la sig igen och somnade. Jag och Anton stod överlyckliga i köket och nästan applåderade och grinade av lycka! Det fanns plötsligt hopp! Ett gott hopp! Vi berömde och klappade Miró, som bara sov vidare. Vi firade och skålade inte bara för det nya året på tolvslaget. När vi kom från nyårsfesten och det var 2011, matade, gav vatten och medicinerade vi med nya krafter. Allt vi gjort hade spelat en roll, vi hade hjälpt honom! Vår lilla ewok! Nu var det ett nytt år med nytt hopp!

Dag efter dag blev det allt svårare att tvångsmata honom, även om han pillade i sig lite mat själv, så fortsatte vi med mat och vatten-tvång en vecka, och han gjorde mer och mer motstånd när vi virade in honom i handduken. Han började gömma sig under sängen när han såg att det var dags. Han spjärnade emot när vi höll fast honom. Han fick tillbaka sin styrka och han började bli frisk. Efter en månad gick vi på återbesök hos veterinären och fick ge honom en till antibiotikakur eftersom han fortfarande hade bakterier i urinen, de små jävlarna var uthålliga, men vi var uthålligare!

I februari var han frisk. Fast han var fortfarande mager som ett skelett, när man strök honom över ryggen guppade fingrarna efter ryggkotorna som stod upp som knogar. Men, han hade inte blivit som en annan katt rent fysiskt, inuti Mirós katthjärna hade det också hänt något... (Nu skall tilläggas att Miró aldrig varit någon knäkatt, han har aldrig pratat och han spann väldigt sällan och då enbart för mig. Han var gärna nära, men inte för nära. Jag tog hand om honom från en dålig familj och han har haft svårt att lita på människor.) Miró började hoppa upp i mitt knä när jag satt i soffan, och ibland vid köksbordet, väl i knät började han spinna och sen lade han sig där och rullade runt och ville ha kli! Han började prata med oss, först lite trevande med sin spruckna oanvända röst, och sen allt mer. Han började komma till oss om kvällarna, i sängen låg han nära och trampade och spann högt. Och han som aldrig velat ligga för nära, kunde nu komma och nästan lägga sig på ens ansikte för att få vara nära!

Alla dessa saker, och många andra småsaker, gjorde att det verkligen kändes som att han visade oss sin tacksamhet. Han hade räknat med att dö, gett upp och förberett sig för det. Men vi hjälpte honom och nu var han tacksam. Han verkade så ovanligt lycklig, det var som om han förlorat ett av sina nio liv, insett hur pass nära det varit att han förlorat dem allihopa, och nu ville ta vara på resten. Det är så svårt att beskriva, då ni inte känt honom före och efter han blev sjuk, men han är som en ny katt. Han leker, spinner, pratar och blir jätteglad när han får ligga i knäet och gosa! Och jag är såklart lika glad jag, över att han inte dog. Men det var alldeles för nära. Och det vet både jag, Anton och Miró. Det känns fint att han på nåt sätt verkar ha reflekterat över det. Och kommit fram till att fortsättningsvis vara tacksam och glad, resterande åtta liv.

Så alla de människor som säger att djur är något man lägger kärlek på men sen inte får något tillbaka, vet inte hur fel de har. Det värmer verkligen mitt hjärta när jag ser Mirós tacksamhet över att vi inte gav upp hoppet när han hade det. Och lika varmt blir hjärtat när jag förstår att han verkligen vill visa oss sin tacksamhet, han anstränger sig liksom för att visa det. För vår skull. Är inte det något av det finaste som finns? Kärlek, hopp och vänskap.

Nu, efter sommaren, har han till och med börjat gå upp i vikt. Vi har lyckats hitta ett torrfoder som gjort att han ser ut som en normalbygd katt igen, nu kan man lyfta upp honom och klappa honom utan att det känns som att han ska gå av.

Så, det var slutet på den berättelsen, ett lyckligt slut som tur är. Och jag har skrivit allting väldigt långsamt, liggandes på sned i soffan. Jag har inte kunnat ha datorn i knät

- för där har Miró legat och sovit.

Ps. Tack alla ni som önskade lycka till och som visade ert stöd genom att ringa, smsa och via Facebook. Jaa, det är Facebook, och även om det låter konstigt så hjälpte verkligen alla de där fina orden och lyckönskningarna jättemycket, när man själv var så ledsen och orolig att man inte visste vad man skulle ta sig till.

Got a head full of lightning, a hat full of rain

2011-10-19T14:45:00.010+02:00

Fråga: Varför har så många stora klädkedjor (H&M, Lindex, Åhléns osv.) sån fruktansvärt förfulande belysning i sina provrum? Operationssalar och Lidl-belysningen framstår ju som mysiga och smickrande i jämförelse.

Det är en lose-lose situation: jag hittar snygga kläder jag vill prova på kroppen, går in i provrummet, provar kläderna men ser helt vidrig ut medan jag gör det och sen även när jag har kläderna på mig = jag köper inget och blir på dåligt humör för att jag ser vidrig ut. Butiken som vill sälja mig kläderna får inte sälja mig kläderna. Allt blir fail. (Och glöm den "öhöhö, men du kanske alltid ser vidrig ut" om du nu tänkte så, för jag kollade både innan och efter jag kom hem från tilltänkt shoppingrunda: och jag var mitt vanliga snygga jag.)

Om ni, butiker, nu måste ha hemsk belysning och liknande, kan ni inte bara fixa lustiga-huset-speglar så man som kund i alla fall kan skratta åt saken? Hellre att jag ser ut som en stor glass eller en bönsyrsa, än att jag bara ser hemsk ut. Då skulle jag ju i alla fall bli på glatt humör och troligtvis köpa kläder ändå!

Eller! Ännu bättre: istället för att ni har lustiga-huset-speglar och en hemsk belysning, skulle kunna fixa en normal belysning (det behöver inte ens vara en smickrande belysning, bara den INTE är förfulande) i provrummen så skulle alla bli nöjda! Kunderna blir glada av att inte förvandlas till fulheten själv och köpa kläderna de nu säkert ser bra ut i. Och ni skulle få mer kläder sålda.

I'm just saying...

And before I know it I'm in orbit around you

2011-10-18T00:28:00.018+02:00

Jag vet att ni älskar mig för att jag gör det här...

Så, kära barnboksförläggare, med tanke på mitt förra inlägg, såhär skulle en spännande bok om ett modigt Björndjur se ut! (Nu är det såklart inte hela historien jag berättar här, varken med text eller bilder, det blir ju så långt.)

"Björndjuret Åslunds resa till månen"
av: Sofia Albertsson

"En kväll upptäckte Björndjuret Åslund att någon hade lagt ett slags djur på hans köksbord. Eller vad var det? Åslund kände en märklig samhörighet med den där saken, eller lilla personen, som låg där. Så söt den var! Men Åslund tyckte den såg lite hungrig ut. Låg den i dvala? Han plockade upp den och läste på baksidan "Dammsugarpåse". Dammsugar...påse? Vad var det?

Hela natten låg Åslund vaken, dammsugarpåsen hade han bäddat ner i en liten kartong, med en kökshandduk över. "Man vet ju aldrig, och man vill ju att ens gäst inte fryser" tänkte Åslund och kliade sig lite på magen med sin fjärde kloförsedda hand.

Nästa dag träffade Åslund sin gode vän kvalstret Ivarsson. Ivarsson tyckte det var lite märkligt att Åslund aldrig använt sig av en dammsugare förut och förklarade hur hela dammsugningsrutinen gick till, samtidigt som han illustrerade olika ljud med sina två munnar och flaxade med antennerna!

Åslund tyckte det var märkligt att de små dammsugarpåsarna levde i en sån där korvformad maskin. "Men alla har ju sina olika sätt att få i sig föda" tänkte han sen och gick iväg för att köpa en dammsugare till sin dammsugarpåse. Ingen gäst i Åslunds hus ska behöva gå platt och med magen tom!

Men så fort det gick att fylla den lilla bruna gästen med mat! Åslund hade knappt sugit upp en tredjedel av sin trädgård innan dammsugarpåsen var proppfull och proppmätt!

"Vilken givande uppgift att mata de små!" tänkte Åslund, som var av en mycket givmild och vänlig karaktär. "Lika bra jag köper några fler såna där påsar och matar dem också!" Åslund gick iväg och köpte fler dammsugarpåsar och dammsög sedan hela sin trädgård.

(Historien fortsätter, när vi träffar Åslund nästa gång har han gett sig ut på ett spännande äventyr - ute i rymden!)

Åslund hade förberett sig på att det skulle vara ont om fast mark och mat i rymden. Som tur var hade han med sig Svampcrêps i en liten matlåda han packat innan avfärd. Det enda problemet var att hans rymdhjälm var i vägen för hans mun så han inte kunde tugga i sig de goda crêpesen! Typiskt... Som tur var så hade hans syretuber en liten lucka, när han öppnade den kunde han trycka in crêpsen och vänta på att de skulle åka genom slangen - in i hans rymdhjälm och mun! Mums! Rymden var kall och stor, men med crêpes kändes den vänlig. Och välsmakande. Han tänkte på skogen när han kände smaken av svamp, det var mikroskopiskt små kantareller han och kvalstret Ivarsson hade plockat för några veckor sen.

När Åslund hade landat och gått iväg på en liten rymdpromenad så upptäckte han: månen var ju full av damm! Överallt! För varje steg han tog blev det ett stort, gulbrunt moln runt hans ben. Vilken lyx! Alla de små dammsugarpåsarna kommer bli mätta på en gång! Tur att han hade plockat med sig tre dammsugare. Åslund studsade fjäderlätt och nöjd omkring på månens självlysande gula mark. Men efter några minuters dammsugande började alla slangarna att trassla ihop sig..."

(Spännande va? Ledsen för lite dåligt vitbalanserade bilder, men det är sent på natten och jag orkar inte redigera mer. Det är ju den spännande historien som är det viktiga!)

We'll laugh at that old bloodshot moon, in that burgundy sky

2011-10-16T01:21:00.014+02:00

Nu när en av mina vänner på Ansiktsboken bytte profilbild till ett Björndjur kom jag att tänka på hur mycket jag älskar björndjur och funderade på varför jag inte bloggat om dem! De är mina nya favoritdjur. Jag läste om dem i en gammal Illustrerad Vetenskap när jag satt på Avesta bibliotek för några månader sen. När jag kom hem blev jag tvungen att hitta fler och bättre bilder på dem. Och titta!

Björndjur är pyttesmå och tillhör stammen Trögkrypare (typ som jag själv då), de ser ut som en blandning mellan en dammsugarpåse och en björn med gasmask! De är förskräckligt söta! De ser ut att mest tänka "humm hummm hummm" och lubba runt som små knubbisar på jakt efter något mikroskopiskt gott, med sina sex små tjocka ben. Här kan du läsa på massor om dessa små sympatiska djur, som också är det tåligaste djuret på jorden. (Skönt att det var det trevligt djur och inte något så äckligt som kackerlackor. När apokalypsen kommit och varit kommer jordens endast befolkas av små tröga björndjur som hummar runt och är nöjda med livet.)

"ÖHÖH, HEJHEJ!!"Deras små klor är så söta! Plus att de verkar ha det rätt surrealistiskt och trevligt i sin mikroskopiska värld där dess utkiksplatser är gjorda av grönt, hoppressat strössel. Alternativt nåt grönt som Björndjuret byggt själv av Lego. På engelska kallas de för Moss Piglets, vilket känns som ett logiskt namn. (När de upptäcktes, av en tysk, kallade han dem "kleiner Wasserbär" = små vattenbjörnar! AGH! Allt med de här djuren är så sjukt sött, jag fattar inte varför inte alla barnböcker och tecknade filmer handlar om Björndjur istället för om hästar, hundar och ankor och andra tråkdjur...)

Är det en dammsugarpåse? Nej det är ett Björndjur som är på sitt allra bästa gåborthumör och glatt poserar framför kameran.

"Hänger här på det här mikroskopiska golvet och ser snygg ut i svartvitt... På jakt efter hane eller hona? Skiter väl jag i, jag är ett Björndjur - jag kan ligga med mig själv och få egna dammsugarpåsebjörnungar! Ha!"

Knubbigt Björndjur med en delikat boll av nåt som den funderar på att äta. Alternativt sniffa på. Alternativt smula sönder och snorta. Jag vet inte riktigt hur de äter... men jag vet att en del arter av Björndjur har en mun som är en indragbar kon. (!!!)

"Humm humm di-dum hummm..."

Björndjur arbetar ibland extra som astronauter, de jobbar fortfarande på att uppfinna warp speed och en fungerande transporter för beeming men de hälsar att det är på gång. Björndjuret på bilden hälsar LLAP samt att hans Photoshopförmågor ej ännu är färdigutvecklade.

Grejen är att det finns Björndjur överallt i världen. Överallt! Från högsta berg till djupaste havsdjupen, de tål temperaturer mellan −273 °C och + 151 °C. Som tur är betyder det att det aldrig kommer ta slut på Björndjur. Skönt! Ett gulligt djur som människor inte kommer lyckas utrota.

När Björndjur inte har vatten eller mat (eller om hela världen blivit ett vakuum eller om de åker ut i rymden och inte trivs) förvandlas de till mer dammsugarpåse än björn och ligger så tills det serveras något gott igen/har landat på lämplig planet. Praktiskt. Men, fäller de in sina ben? Och, fungerar Björndjur även lite som badbollar? De är ju onekligen mycket lik en badboll tömd på luft när de ligger i dvala.

Ser ut som om den ler stort och bara väntar på att jag ska kittla den på magen!

Känner att jag skulle behöva ha ett lite större björndjur. I kattstorlek, det vore bra.

Plus att de såklart passar mycket bra i hatt. Det är ett gott tecken!

Och ja, man borde ju kunna få rita dit ett par ögon på sitt Björndjur. De bryr sig inte så mycket om sånt.

The monkey's on the ladder, the devil shovels coal

2011-10-07T14:14:00.005+02:00

Veckans bästa blogginlägg; Passiv aggressiv missunnsamhet när den är som värst

Jag har väldigt svårt för missunnsamhet, för bitterhet över att människor som hade chansen till något, men aldrig tog den, blir bittra och försöker dra ner de som tog chansen och vann något gott ur det. Jag vet känslan, men den är inte värd att nedvärdera och göra ner andra för, det gör bara allting värre för både en själv och ens omgivning.

Aja, allt beskrivs väldigt bra i Fridéns blogginlägg, läs!

There was no tomorrows, we'd packed away our sorrows, and we saved them for a rainy day

2011-10-06T12:25:00.007+02:00

Damn right!

All of my dreams just fall like rain

2011-10-04T12:21:00.023+02:00

Åkte ner till Småland och min fästmans familjs lantställe för att njuta av den provocerande vackra och varma hösten som 2011 så frikostigt bjuder på. Och för att dricka den goda snapsen och äta den goda maten också, såklart, i gott sällskap. Och för att få med sig kassvis med svamp hem... MMMMM, svamp. Det vattnas mer och mer för varje år som går när jag tänker på höstens alla svampar, har jag märkt. Förut brydde jag mig inte mycket om den, sen blev det lite intressant och nu blir jag lite svettig av lycka bara jag tänker på svampstuvning eller svampsoppa...åh, eller smörstekta kantareller... ÅHH!

Nåväl, jag, Anton och den lilla korvformade hunden Stickan, begav oss ut på en promenad i det soliga höstvädret. Så, may I present to you: naturporr av högsta rang!

Jag älskar som bekant hösten, inte när den är slaskig höstvinter, men när den är färgsprakande just-efter-sommaren-frisk-och-vacker så är den som bäst. Som just nu! Ladan står på vägen ut till Glakullen, som du själv hör att man blir gla av.

Stenmuren visar vägen in mot löven.

Här finns också en varggrop. Så noggrann och välbyggd som endast ett enormt hat mot varg kan åstadkomma som motivation.

Eftersom jag inte är en lång person så syns det inte så bra på bilderna här, men den är alltså murad med väggar som sluttar inåt. Så att det är omöjligt att klättra upp när man väl ramlat ner däri. Här finns lite mer varggropsinfo. Groparna går att använda för infångande av Kristdemokrater och Sverigedemokrater om man nu som jag, inte har så mycket emot vargen, så det är inte oanvändbart och bara ett fint fornminne att ha en välbyggd grop på sin tomt!

Anton och Stickan fick syn på löven och sprang före för att springa runt och löva sig!

Hav av löv - stilla, prassligt och orange...

... Och med Stickan i! Woo!

Någon som funnit en Alice i Underlandet-stor svamp och tagit några tuggor. Såg ingen jätte så jag utgår ifrån att den som nu smakade, blev pytteliten.

Nyponen lyste röda som små lyktor bland alla löv och gulnande strån.

Det lilla trädet som var minst - men som kompenserade genom att vara mest färgglad! Det stod och solade sig och prasslade lite med sina löv.

När vi gått genom träddungen och upp på Glakullen så kom vi ner till vattnet på andra sidan.

Där stod ön och var dramatisk i solskenet som låg disigt på vattnet.

Jag har aldrig förr varit i en ekskog på hösten, så jag har aldrig tänkt på att ekollonen hela tiden ramlar ner med små dunsar, eller som här: med plötsliga plums!

Stickan hade heller aldrig tänkt på det och blev tvungen att undersöka dessa plums mycket nära. Så att allting går till på rätt sätt, menar en.

På botten låg röda blad och smyckade botten.

Önskar man kan äta röksvampar så som de är. Bara bita i dem och puffa ur sig en massa rök. De ser ju så goda ut!

Svart och färg. Så märkligt att massor av träden nästan är sommargröna fortfarande! Men å andra sidan är det ju väldigt varmt nu så, jag klagar inte.

Vissa hade lagt sig ner mot vattnet för att vila lite innan den stundande vintern kommer.

Och andra nöjde sig med att ligga på botten som små rubiner.

Naturen var väldigt o-Dalarna. Inte alls vad jag är van vid. den var väldigt tacksam att fota i alla fall, lite gran, mycket ek och en. Mycket solvarm mossa.

Och några lila svampar. Har jag sagt hur mycket jag gillar färgglada svampar? Det låter knarkigt, men det är helt sant! Älskar färgglada svampar! Synd att de, och röksvamparna, nog inte smakar lika gott som de ser ut att göra... alternativt smakar JÄTTEGOTT men blir den sista smaken man nånsin känner.

Långa armar som snirklar sig mot en och vill dra in en i sitt gapande hål i mitten. Om det inte vore ett träd skulle jag tippa på att det var en bläckfisk - utklädd till ett träd.

Ekarna var stora och gamla. Kan inte låta bli att undra över allt de måste ha sett under sin livstid.

Tyvärr respekterade jag dem inte mer än att fota in i deras klykor där solen aldrig skiner...

Så fort det blåste i träden så smattrade det på marken under dem, när det var vindstilla hörde man ändå små dunsar här och var. Det var märkligt. Tänkte filma det så ni skulle kunna få höra smattrandet, men så kom jag på att det när nog finast att bara minnas. Det skulle ändå bara blivit halvdant på film. Det var så mycket mysigare när man gick omkring där och hörde dunsarna här och där. Och se, marken var översållad med ekollon! Och deras hattar!

Alla hattar är bra hattar. (Ja, jag vet, det är världens snyggaste nagellack, jag fick det i födelsedagspresent av far och mor! Nagellack som får ens naglar att se ut som en skalbaggesköld eller en oljefläck är de bästa.)

Ostig svamp.

Enbären myllrade på enarna. En av de få blå tingen under hösten.

Solen krönte stengrunden som utgör Glakullen.

Och där hittade jag det läskigaste och konstigaste! Vad är det!? En utomjording? Ett svampdjur? Läcker det marmelad? Läcker det rödvin eller hallonsaft? Vad är det gjort av? Sammet? Varför är det ljuslila? Vad är det för hål i den? Har det många små ögon? Uäh!

I en urholkad stubbe hade en smörgul svamp funnit skydd och hem.

Och ett ekollon låg mjukt på mossans alla olika gröna beståndsdelar, och solade sig.

Såg en ståtlig svamp stå rak i ryggen vid ett fallet träd.

Den var lång.

Trippelhatt. Kanske nåt att ta upp även för människor?

Det var daggvått ute, svampväder antar jag.

De som inga blader har, de får gå med kvisten bar. Och klä den med lysande gul höstmossa istället, funkar faktiskt lika bra.

Stora storeken hade på sig höstskruden. De andra hade strösslat sin på marken där under.

Stenmuren visar vägen in mot husen.

Från balkongen kan man blicka ut över sjön, träden och den lilla båtboden inramade med snickarglädje.

Korna blickade dock mest ner i maten. Som sig bör när man är ko.

Stickan gav mig cirka två sekunder av poserande i varje ställning, så att jag skulle hinna ta snygga bilder på honom.

När jag envisades med att inte hinna med, tröttnade han och gav mig ett mer bestående och bekvämt motiv att fota.

Svamp hade plockats av de duktiga svampplockarna, vilka inte innefattade mig, då jag var ute och fotade.

Svampberg på köksbordet när vi väl kom hem! Och sen - svampstuvning el grande! Mmm!

Stars beginning to fade, and I lead the parade

2011-10-04T00:22:00.002+02:00

And it's more than goodbye I have to say to you

2011-09-30T13:41:00.009+02:00

Vad är dealen med att folk som jobbar inom restaurangbranschen känner att det MÅSTE maximera ens intag av mat, även om de själva förlorar på det? Låt mig ge tre exempel! (vilka bara inte är exempel på matproppande utan även på mina onyttiga syltval av föda, ehm.) Jaja, jag har bara påstått att jag vet hur man ska äta, inte att jag alltid äter rätt mat.

Exempel 1.
Jag: Hej, kan jag får en yoghurtglass?
7-elevenkille: Okej, stor eller liten?
Jag: Liten, men kan du fylla den till kanten bara, jag brukar inte orka med mer.
7-elvenkille: ?
Jag: Ja, men ha inte i så mycket, inget glassberg, jag är inte så sugen, okej?
7-elevenkille: Men det kostar lika mycket ändå.
Jag: Ja, det är okej.
7-elevenkille: Ja....haaa? (fyller på en liten bägare med ett glassberg)
Jag: Stoppstopp!! Till kanten bara!
7-elvenkille: Ja...jo. (räcker ursäktande över den överfulla bägaren till mig, jag suckar lite när jag inser att jag kommer behöva slänga hälften) Du får lite extra nästa gång istället!

Exempel 2.
Jag: Hej, jag skulle vilja ha en burrito med vegetarisk köttfärs i .
Expedit: Okej, nåt mer?
Jag: Nej, mindre ehe, skulle jag kunna få den utan nachochipsen?
Expedit: ?
Jag: Ja, alltså inga chips.
Expedit: Vadå, inga chips?
Jag: Ja.
Expedit: Men.... då får du ju mindre. Vill du ha nåt annat?
Jag: Nej, det är bra så, tack.
Expedit: Men...men... inga chips?
Jag: Ja.
Expedit: Det är samma pris...
Jag: Det gör inget, jag är inte hungrig på mer.
Till slut lägger hon på två chips i alla fall, så jag inte ska bli utan. Suck...

Exempel 3.
Jag: Hej, en aubergine i bröd tack!
Expedit: Okej, en meny?
Jag: Nej, bara aubergine i bröd.
Expedit: Dricka?
Jag: Ja tack, cola light.
Expedit: Okej, men då blir det samma pris som en meny. Då får du strips till.
Jag: Jaha, men det är bra ändå.
Expedit: Men, du får strips gratis då!
Jag: Men jag vill inte ha strips.
Expedit: ?
Jag: Bara aubergine i bröd och läsk, okej?
Expedit: Ris?
Jag: Nej, inget mer än aubergine och läsk...
Expedit: Hm... Det blir samma pris vet du?
Jag: Ja.
Expedit: Extra sallad?
Jag: Ehe, NEJ.
Expedit: (tittar på sin kollega och de utväxlar menande blickar om att jag inte fattar vad jag håller på med) Mhm. Det är alltså samma pris. (båda tittar på mig)
Jag: Ja... jag vet.
Osv. osv. osv.

Jag ogillar verkligen idén om att proppa i människor mat. Jag ogillar att äta mer mat än jag är sugen på. Och jag ogillar idén om att man "spar" pengar om man köper mer mat än man orkar äta. Restaurangen förlorar på att ge mig mat jag ändå inte kommer äta upp om de ändå inte tjänar mer på det. Vadå, man slösar ju på mat för fan! Det är inte krig eller svält, mat finns tillgänglig överallt nästan dygnet runt, skulle jag bli hungrig efter att jag ätit kan jag bara köpa något annat. Jag behöver inte passa på och äta så jag storknar för att jag inte vet när nästa tillfälle för att inta föda kommer komma. Känns som folk tror att man befinner sig i The Road...

Om jag ska betala 55 kr för en lunch så jag har accepterat det som lunchpris. Det blir inte billigare för att jag får mer mat, det kostar fortfarande 55 kr. Mer mat gör bara att jag inte känner mig lika tillfreds när jag vet att jag beställer in extra mat, som jag ändå vet att jag inte behöver/kommer orka äta upp.

Jag fattar att de måste/vill erbjuda mig mer för mina pengar, men det är så märkligt att när jag säger att jag inte vill ha mer, så blir de helt ställda. Och sen ändå, oftast, ger mig mer. Som om de är snälla mot mig, eftersom jag inte förstår bättre själv eller nåt. Troligtvis för att alla bara "ÖS PÅ, MER MAT! MATMATMATMAT!!" fastän de säkert inte ens orkar äta upp det. Alternativt kanske inte borde spränga ut magen med trippel extra supersizeportion... det känns ju helt absurt att sitta och klämma i sig mer mat än man orkar "för att man har betalat för det", låt bli att beställa in så mycket då? Inte så att det kostar mer, det kostar lika mycket att låta bli.

Vafan, om folk hade lyssnat på vad alla mattanter i skolan sa ("ta inte mer än du äter upp, det är så onödigt att slänga mat") så hade ni inte försökt proppa i folk mat!

No good you say, well that's good enough for me

2011-09-28T21:51:00.005+02:00

Fråga: Om man lägger ner Facebook - dör hela ens sociala liv? Kommer någon orka bjuda in en till festligheter? Kommer man tappa kontakten med alla som bor i andra städer? Kommer man bli helt utanför allting? Kommer man få mer tid över till annat? Kommer jag måla mer istället för att sitta och glo på folks statusuppdateringar? Kommer jag läsa mer?

Jag har nästan glömt hur det var innan. Då hm,...ringde man väl till folk? Eller träffades? I dunno...
Jag provar!

Edit 3/10: Dä gårnt!! Vafan... Jag ger upp...

They drive along the pipeline, they tango ’til they’re sore

2011-09-20T23:23:00.004+02:00

Jag var på ett så trevligt bröllop i lördags, alla var uppklädda och vackra. Nu har det blivit så att jag rätt sällan lägger upp bilder på mig själv i bloggen, då jag brukar ha foliehatten på mig alldeles för ofta... Men jag blev verkligen nöjd med den här bilden som Anton knäppte på mig, så: här är jag som skriver allt flottigt du älskar att läsa!

HEJ!